Idag kan den lilla tuvan se ut så här:
Ett litet klick på datorn vid alldeles fel tillfälle och i alldeles fel sammanhang, och man sitter där med en dator som gett upp de flesta av sina viktigaste funktioner och som man ofördröjligen installerar om – men som ändå inte längre fungerar utan måste tillfälligt överantvardas i mer datakunniga personers händer för mer ingående översyn.
Sådant hände inte på min mors tid. Att det händer titt som tätt i vår tid, det vet vi, liksom att vi ständigt suckar över hur sårbart vårt digitala samhälle har blivit, i stort som i smått.
Det mest intressanta är dock den känsla av totalt handikapp en situation som denna ger – att man plötsligt känner sig maktlös, utlämnad, i det närmaste övergiven av en illasinnad osynlig hand bestående av en oändlig mängd ettor och nollor.
Ändå är det i mitt fall långt ifrån så illa som det kan verka. Jag skriver dessa rader från den lilla reserv-laptop som jag alltid har till hands ifall en lyxkris av detta slag inträffar. Jag bara noterar detta märkliga, att känslan av ett slags kris faktiskt ändå finns där. Alla de funktioner jag tar för givet att min elektroniska utrustning ständigt och trofast skall leverera försvinner spårlöst och hastigt som en kort suck. Och jag känner mig helt vilsen.
Kanske finns det någon god lärdom att dra av detta – förutom de eventuella nya datorkunskaperna. Och förutom det kristliga tålamod som datoranvändandet ger övning i många gånger. Och förutom att det finns lyxkriser och riktiga kriser.
Nämligen, att allt kött är hö, även ettor och nollor – i varje fall när de är placerade i maskiner.