Var Platon alltså en profet, och vem är i så fall tyrannen han syftar på? Profetisk var han måhända inte i ordets hävdvunna mening, men han satte tidigt fingret på en svag punkt i den demokratiska tanken. Det finns naturligtvis inte bara en utan flera kandidater som passar in på Platons beskrivning av den kommande tyrannen. Vi kan börja med året 1933 i Tyskland, då en av historiens ohyggligaste tyranner kommer till makten genom ett allmänt och demokratiskt val. Och idag ser vi i vår omvärld, nära liksom fjärran, de alltmer hotfulla skuggorna av politiska gestalter som använder den demokratiska plattformen för att nå samma mål: demokratins utplåning.
Går det att försvara demokratin mot dess egen självförstörelsemekanism, eller skulle det vara en contradictio in adiecto, ett påstående innehållande två förhållanden, där det ena utesluter det andra?
Vi undgår därför inte heller nödvändigheten att ställa oss frågan: Vilar demokratin alls på en bestämd värdegrund?
Herbert Tingsten, som ägnade mycken tid och möda åt dessa frågor, uttrycker en närmast instrumentell syn på demokratin, när han skriver att ”den innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll och samhällets struktur.” (Tingsten 1945)
Om det faktiskt är så – och bara så – som demokratin är beskaffad, då kan naturligtvis vad som helst blir resultatet av att man använder sig av ”tekniken för politiska avgöranden”. En grundlag kan rivas upp, principer om alla människors lika värde och värdighet och likställighet inför lagen kan upphävas, tidigare lagar om yttrandefrihet, pressfrihet och mötesfrihet kan med hjälp av denna ”teknik” raderas med ett pennstreck. Och så vidare.
Kan demokratin överleva om den bara definieras som en ”teknik”?
Politiska partier i Sverige – även de som jag personligen i högre eller mindre grad sympatiserar med – ägnar huvuddelen av sin tid åt att förmedla sina ståndpunkter i diverse politiska dagsfrågor. Det är ingalunda något fel med detta. Men jag efterlyser också en mer grundläggande debatt om de livsviktiga värden som måste försvaras, ifall demokratin skall kunna fortleva, så som vi i varje fall i västvärlden kunnat se den tillämpas under större delen av efterkrigstiden. Mitt i allt gnabbet om de växlande politiska dagsfrågorna klampar det omkring en stor elefant som ingen på allvar vågar peka på: elefanten som vill låta demagogin segra och demokratin dö ut.
Kanske vi ändå skall ge Herbert Tingsten sista ordet; han sade så här vid en vårfest i Uppsala 1948:
”Det viktiga är att vi inte tror på den förvandling som de totalitära åskådningarna talar om. Vi tror inte på den romantiska dialektik enligt vilken friheten en gång skall bryta fram ur förtryck och underkastelse. Friheten är inte en explosion med tvånget och terrorn som dynamit, utan en mognad frukt av toleransen och sammanlevnaden under skyddet av lagar som siktar till individens frigörelse och säkerhet. Genom ofriheten förbereder man inte friheten, tvärtom. Man fostrar härskare som i varje impuls till självständighet och personligt ansvar ser ett hot mot sitt välde.”