"Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn." När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån, kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: "Se på allt detta - sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner."
(Matteusevangeliet 23:37-24:2)
”Här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.”
Jesus skräder inte orden när han vill pränta in något i människors medvetanden. Exemplen är många, överallt i Evangelierna, och här, under sina sista dagar i Jerusalem, uttalar han en profetia, med ett kärvt klarspråk som alla de som lyssnar till honom kan förstå och som säkert fyller dem med skräck och oro. Tiden för hans uppdrag börjar närma sig sitt slut, och det är dags för en sammanfattning. Och det är en sammanfattning som går i mycket dystra färger.
Snart kommer allt att förändras, på ett mycket dramatiskt sätt; allt kommer att bli helt annorlunda än vad människor vant sig vid och tagit för givet. Det praktfulla Herodestemplet, där man haft sin andliga trygghet och hemvist, kommer snart att ligga i ruiner. För de människor som Jesus nu lämnar bakom sig visar han öppet sin besvikelse. Han har velat samla dem, så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar, han har velat värna dem, leda dem till ett sannare och fullkomligare liv genom sina ord och sina handlingar – men de har stretat emot, de ”har inte velat”, som det står. Och hans bistra slutord innan han lämnar tempelområdet är: ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.”
Läser vi sedan vidare i texten som Evangelieäsningen är tagen ur, hör vi Jesus tala om falska profeter som skall komma, om stridslarm och krigsrykten, om folk som skall resa sig mot folk.
Tiderna är onda – det är vad han vill säga. De är onda, och så mycket bättre blir de inte heller.
Det kan kanske tyckas märkligt att höra eller läsa denna ganska dystra Evangelietext på en söndag som har ”Frälsningen” som rubrik.
Vad menar vi då med ordet ”frälsning” - hur definierar vi det? Jag minns att vi en gång under min gymnasietid fick den frågan av vår lärare under en lektion i kristendomskunskap – ja, så kallades ämnet fortfarande under min skoltid. Och det kom några svar. Inte många räckte upp handen; frågan kändes kanske alltför personlig, men de som alls vågade svara gav alla olika, alldeles egna svar.
Jag skall inte uppehålla mig vid de svaren här, utan jag vill istället lyfta fram något annat. Ordet frälsning i Nya Testamentets grekiska ursprungstext, σωτηρία, har i en av sina grundbetydelser innebörden ”lycklig hemkomst”.
Lycklig hemkomst!
Att vara frälst skulle alltså innebära att ha kommit lyckligt hem ifrån en resa; kanske en resa full av strapatser, prövningar, förluster. Efter att ha kommit lyckligt hem igen kan jag åter känna trygghet, frid, hopp och tillförsikt och lämna allt det onda bakom mig. Jesu kända liknelse om den förlorade sonen beskriver just detta.
Tiderna var onda då Jesus uttalade sina domsord. Och tiderna har alltid varit onda och är fortfarande onda. Säkert är jag inte ensam om att nästan känna ett slags ångest varje gång TV-nyheterna börjar: Vad har svek, lögn, själviskhet, egenintresse, hat och mänsklig grymhet åstadkommit idag, i morse, under kvällen, eller under den gångna veckan?
Men Jesus talade ju om templet och det öde som skulle drabba denna helgedom, några decennier senare – templet, som var centrum och mötesplats för människornas andliga liv.
Även vi befinner ju oss idag i ett tempel, dels i form av en vacker kyrkobyggnad, Ersta kyrka, men också i form av ett kyrkosamfund – både det som kallas Svenska kyrkan och det som är hela den världsvida kyrkan, Kristi kyrka på jorden. Men naturligtvis misstar vi oss om vi tror att något mänskligt sammanhang, alltså även kyrkan, skulle vara oberört av destruktiva krafter.
Den katolska kyrkan genomgår, som alla vet, en djup moralisk förtroendekris som skakar den i dess grundvalar – och ingen kan förutsäga hur denna kris skall sluta eller vart den skall leda. Och i den ortodoxa kyrkan i öster pågår just i dessa dagar en stor och ödesdiger schism som redan har förmått kyrkan att rämna i två delar, skilda åt av djup oförsonlighet. Och här handlar det inte alls, som man kunde tro, om skillnader i tro och lära – det handlar uteslutande om makt, prestige och yttre privilegier.
Vår reformationskristna kyrkogemenskap, som Svenska kyrkan är en del av, är också drabbad av kriser av många olika slag. Själv tror jag att vårt största problem – i varje fall i vår del av världen – består i att vi inte når ut med Guds tilltal så som vi skulle önska eller så som vi borde. Många människor lever i en livssfär, där materiella värden är det enda som räknas. En livssfär, där den andliga verkligheten ses som en påhittad konstruktion och där kyrkans bön och lovsång, nattvardsfirande och vittnesbörd om en sannare och rikare verklighet än den materiella uppfattas som någonting främmande.
Kanske ägnar vi vår energi åt alltför mycket sådant som ligger alltför långt bort från centrum: att i ord och handling ledsaga våra medmänniskor in på en väg som leder till den lyckliga hemkomsten, den helande och upprättande gemenskapen med Gud och med varandra.
Templet, kyrkan är en yttre konstruktion – och en välbehövlig sådan. Den är inte bara en vacker byggnad, utan också en väv av yttre organisation och formella strukturer – också det välbehövligt och oumbärligt. Men frågan är alltså om vi märker när omsorgen om de yttre strukturerna tar över och den viktigaste omsorgen hamnar i skymundan. Vi skulle göra klokt i att alltid minnas vad aposteln Paulus säger när han talar till en skara åhörare på Areopagen i Aten, omgiven av ett stort antal praktfulla grekiska tempel:
”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand.”
Guds tempel här på jorden är människohjärtat. Guds tempel finns överallt där en bön bedes, där en lovsång sjungs eller spelas, där osjälviska gärningar av kärlek och barmhärtighet mellan medmänniskor äger rum, där nöd blir lindrad, där sorg blir tröstad och djup andlig glädje blir delad.
Så och endast så kan det tempel byggas som ingen yttre makt förmår riva ner.