Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”
(Johannesevangeliet 4:27-42)
De förenade bibelsällskapen i världen har en symbol, som ofta pryder försättsbladen i de biblar som de låter trycka på olika språk och distribuerar runtom i världen: en såningsman som ur sin skäppa strör ut sitt utsäde i den plöjda åkerns fåror. En klassisk, biblisk symbol, som vi känner igen, inte bara från Vincent van Goghs berömda målning, utan främst från evangelierna och även från vår psalmdiktning: “Som sådden förnimmer Guds välbehag i fattig och stenig mull, så prisa din Gud, du min kropp idag för vägens och bördornas skull.” Eller kanske är det någon som också minns den gamla läsarsången som sjungits vid så många missionärsutsändningar: “Gå, gå, såningsman gå, ut att den ädla säden så!”
Men här finns en risk att vi glömmer vad bilden av såningsmannen faktiskt framställer, fastän Evangeliet ger helt klart besked: Såningsmannen är inte den som förkunnar eller missionerar. Inte en enda människa, hur benådad hon än må ha blivit i tjänsten för Guds rikes utbredning på jorden, kan göra anspråk på titeln såningsman. Jesus säger ju till sina lärjungar något som säkert tog hårt på både deras stolthet och deras fåfänga: “Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.” Profeterna banade vägen och visade framåt mot den Befriare och den Befrielse som alla väntade på. Det är han, Jesus Kristus, som är Såningsmannen. I honom finns allting redan förberett. I det han gjort och det han uppenbarat, i sina ord, i sina gärningar, i sin död och i det som hände i uppståndelsens fördolda gryning finns hela den sådd som väntar på att få slå rot och bära frukt i våra hjärtan.
Berättelsen om hur Jesus möter den samariska kvinnan vid brunnen i Sykar — den berättelse som vår evangelietext idag är en del av — är en av höjdpunkterna i evangeliernas vittnesbörd. Den berättar om hur budskapet om Jesus börjar spridas utanför lärjungarnas egen närmaste omvärld. Den berättar alltså om hur missionen tar sin allra första början. Första anhalten är Samarien, ett föraktat land med ett föraktat folk och med en föraktad religion. “Fem män har du haft”, säger Jesus till kvinnan, “och den du nu har är inte din man”. Till det yttre handlar det om att kvinnan varit gift fem gånger och nu lever i en lös förbindelse. Men det finns också en gammal tolkning som ger oss en mycket djupare innebörd: Kvinnans fem män är fem avgudar som skulle ha dyrkats i den samariska religionen. “Men den man du nu har är inte din man.” D.v.s. den ende sanne Guden, Gud den Allsmäktige och Evige, honom har du börjat att sträcka dig efter, men han är ännu inte din, inte helt och fullt. Samtalet mynnar ut i att kvinnan låter sin vattenkruka stå kvar vid brunnen. Hon behöver den inte längre, inte nu när hon i Jesus har mött den levande Guden, det levande Ordet, det levande vattnet som inte bara släcker tillfällig törst utan ger bärande tro och evigt liv. Och detta ger hon sig av för att berätta om för sina landsmän, hon som efter lärjungarna blev historiens första missionär.
I mellantiden kommer lärjungarna tillbaka från sin shoppingrond på torget i Sykar. De ordnar till den mat de köpt och bjuder Jesus att äta. Och Jesus förbryllar dem med att igen använda ett bildspråk som de först inte förstår — det gör han ofta. Han talar om mat, men inte den matsäck som lärjungarna dukat upp, utan den föda som består i att göra Guds vilja, att gå Guds väg. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun”, säger han i ett annat sammanhang. Det är han själv, Jesus, som är det levande vattnet som ger evigt liv; han själv är det bröd som stigit ned från himmelen.
Efter en stund kommer samarierna; deras intresse har väckts av kvinnans berättelse. De blir själva vittnen till vad Jesus gör och säger, och de kan slutligen bekänna inför henne: ”Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”
“Vi har själva hört honom.” Sedan den samariska kvinnans och de första apostlarnas tid har kyrkan och församlingen inte tillgång till några samtida ögonvittnen. Men det som de första ögonvittnena hörde och såg finns fortfarande tillgängligt för oss. Det finns i Bibelns skrivna vittnesbörd. Det finns i Jesu närvaro vid nattvardsbordet. Och det finns — inte minst viktigt — i vittnesbördet från de människor som genom tidernas gång levt ett liv i Jesu efterföljd, i Guds närhet, och själva, genom sin egen erfarenhet, kan säga med orden i den 34 Psalmen: “Smaka och se att Herren är god.”
Vi kan alla, liksom den samariska kvinnan, i ett förtätat ögonblick ana, hur Gud själv, genom Jesus Kristus, ger oss “det levande vattnet”, det enda vatten som kan ge verkligt liv – inte bara ett ytligt liv för stunden, utan det liv som börjar här och sträcker sig bortom tidens och rummets gränslinje. Kvinnan vid Sykars brunn möter Jesus; hon börjar ana att han är sänd av Gud, men hon måste ändå be: “Herre ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”
I kyrkans och församlingens liv är det alltid skördetid, både under väckelseperioder och under tider då det kan tyckas som om trons källsprång hade sinat ut. Och det är väl inga överord att påstå, att vi idag lever i en tid som mer än någon annan hungrar och törstar efter frid och rättfärdighet, efter helande och hopp, efter livsmening och försoning.
Ja Herre, ge oss det enda vatten som kan släcka vår törst, ge oss det enda bröd som kan mätta vår hunger!
Ordet, gudstjänsten, Nattvarden, bönen, kärlekens gärningar, det personliga mötet — allt detta vittnar om att Såningsmannen Jesus fortfarande finns mitt ibland oss och verkar mitt ibland oss, idag som igår och alla dagar intill tidens slut.
(Ersta kyrka söndagen den 27 januari 2019)