När jag för ett par år sedan själv, kort tid efter det att museet återöppnats, flanerade där, stannade jag inför några av de gamla tänkespråken som finns uppsatta på tegelväggen. ”Övning och vakenhet slipar förnuftet”, får man t.ex. veta. Citatet på bilden behöver dock ingen närmare presentation. Det är ett av de många såkallade stålblanka latinska visdomsord som blivit översatta till hundratals språk: ”Ars longa, vita brevis”.
Och visst är det så – att konsten är lång och livet är kort. Livet är för kort för att man – så som man helst önskade – skulle kunna låta sig fördjupas, stärkas, växa och mogna genom allt det överflöd av rikedom som människoanden skapat inom konstens och den andliga odlingens alla områden och epoker.
”Flitigt läsa gör dig klok,
därför läs varenda bok”
skaldade på sin tid Falstaff, Fakir. Det kan väl ses som en variant av samma talesätt, fastän ställt på huvudet.
Konsten är lång och livet är kort. Därför är det så innerligt viktigt att det finns museer och instanser som vårdar sig om det vi med ett något slitet uttryck kallar kulturarvet. Alltså det som vi också skulle kunna kalla ”vårt kollektiva minne”. Ett minne som ingen enskild individ någonsin kan överblicka och tillägna sig, men som mänskligheten kan få del av som kollektiv, som rums- och tidsöverskridande gemenskap. Förutsatt att någon åtar sig att överlämna det åt kommande släkten.
Man hör ofta uttrycket ”musealt” användas som en nedsättande beteckning för något trist och ointressant. Samtidigt som vi i våra dagar hör klagomål över att vi skulle leva i en särskilt ”historielös” tid. Jag vet inte – antagligen hör det på något sätt till mänsklighetens natur, något som förekommit i alla tider, att den äldre generationen gnäller och klagar över den yngres bristande intresse för och kunskaper om det som varit.
Hur som helst har vi idag en regering som återinfört gratis inträde till de statliga museerna. Det är gott och mycket lovvärt. Kulturarvet är ingen samling lyxartiklar på en marknad utan den del av den andliga infrastruktur utan vilken inget samhälle kan leva ett gott liv. Men ändå räcker inte detta. Jag vet inte om Rijksmuseum kunde kompensera cykeltunneln med någon annan utställningsyta. Men jag vet att våra museer, i Sverige såväl som på annat håll, hyser samlingar långt utöver vad de har möjlighet att visa. Jag vet också att det finns samlingar som till följd av bristande resurser förvaras på ett sätt som innebär risk för att de successivt kommer att förstöras.
I korthet: Vi behöver rum för minnet. Det minne som tillhör oss alla, i alla tider.