Resultatet blev, inte oväntat, magert: några få smånotiser. En lektion och en hemläxa som eleverna förmodligen aldrig skulle glömma.
I mitt sjuttioåriga liv har jag aldrig tidigare varit med om, att nyhetsförmedlingen – via tidningar, TV, radio och internet – dagligen väcker uteslutande vånda och den djupaste förfäran; som något man helst söker undvika. Man kan ju lyssna till en Schubertsymfoni eller se ett program om renässansens arkitektur istället.
Vanmakten är lika stor som våndan: Här händer, i en oöverblickbar omfattning, sådant som jag bara kan sitta och betrakta, från en åskådarläktare som kanske inte heller är så trygg som jag gärna ville tro. En dag, eventuellt snarare än jag förmodar, kommer kanske också den att rämna – för mig, eller mig förutan, liksom för dem som står mig nära.
Fyrbåkarna, hoppets facklor, ser ut att ha slocknat.
Så annorlunda mot för några årtionden sedan: när den öst-västliga järnridån liksom dess mest konkreta symbol, Berlinmuren, föll och det kalla kriget tycktes avblåst. En ny öppenhet, en ny känsla av gemenskap och samhörighet över folk-, kultur- och nationsgränserna tycktes sprida sig. Demokrati, humanitet, tolerans och grundläggande humana värderingar tycktes åter bilda grunden för de samtal och de kontakter som etablerades på världsarenan.
Idag är hela denna nya, uppbyggliga livskänsla bortblåst. Det Sovjet som åter blev Ryssland och för en kort tid såg ut att bekänna sig som en del av ”det gemensamma europeiska huset” – för att citera Michail Gorbatjovs berömda uttryck – har sedan länge valt en annan väg. Alltmer sluten, alltmer auktoritär, ägnar denna pånyttfödda envåldshärskarstat sitt huvudintresse åt det som förskönande kallas ”geopolitik”. I klarspråk: att vidga sitt lands territorium och dess territoriella maktsfär; vilket också redan framgångsrikt har tillämpats.
I andra länder bakom den gamla järnridån tas det oupphörligt stryptag på toleransen och det fria meningsutbytet; gammal auktoritär nationalism med sitt förakt för allt ”främmande” eller annorlunda firar ständigt nya triumfer.
I Mellanöstern väntar man inte på det apokalyptiska Harmageddon – det utspelar sig redan dagligen, i full skala och praktiskt direktsänt i TV.
I det som kallats ”världens främsta demokrati” råder ett tillstånd som med ett uttryck nyligen av nobelpristagaren Mario Vargas Llosa kunde betecknas som ”spektaklens civilisation”. En presidentvalskampanj som är oöverträffad ifråga om lågsinthet och gemenhet visar upp en nation där den västerländska civilisationens mest grundläggande värderingar befinner sig i fritt fall, ner mot en avgrund där inget längre går att överblicka eller kontrollera.
Och de destruktiva tänkesätten vinner terräng allt närmare inpå, även bland människor, både nära och fjärran, om vilka man hade trott och hoppats något annat.
Men -
så händer något, kanske litet vid sidan av den stora historiska allfarvägen, men ändå tillräckligt stort och viktigt för att kunna dra till sig nytt hopp och ny förväntan.
500-årsminnet av reformationen, ett historiskt skede som vållat svåra och djupa sår, högtidlighålls med en gudstjänst i den gamla romanska domkyrkan i Lund. Påve Franciskus och lutherskt prästerskap ber sida vid sida, bekräftar varandra och ber varandra om förlåtelse för de överträdelser och oförrätter som är förbundna med deras respektive kyrkors agerande i historien. En handlingsförklaring i fem punkter undertecknas ömsesidigt; man omfamnar varandra till tecken på gemenskap och försoning; lovsången ljuder från lutherska och katolska körer i de romanska kyrkvalven. En hel dag ägnas åt att bekräfta samhörighet och ”enhet i en försonad mångfald” och att alltid sätta det viktigaste främst: alla människors lika värde och värdighet och kärleken till medmänniskan, inte i ord, men i konkret, praktiserad handling och i en ständig, fredlig men oeftergivlig kamp mot mörkrets makter.
Nej – detta var inte en samling tomma gester! Här fanns en sporre, en källa till kraft och inspiration för alla människor som vill låta sitt liv i ord och handling besjälas av vad som med ett gammal kristet uttryck kallas ”den goda viljan”.
Må fyrbåken från Lund, tänd den 31 oktober 2016, föras vidare och lysa med kraft och outsläcklig energi!