Men på ett ställe, i en sockenstuga någonstans i Norrland, satt en äldre man längst fram och följde musiken storögt och med påtaglig uppmärksamhet och fascination. Äntligen någon som uppskattar det vi gör! Tänkte musikerna.
Efter konsertens slut kom mannen ifråga fram till musikerna, spände ögonen i dem och sade – ja, ni vet vad.
Just nu diskuteras musiken i det nya förslaget till handbok för Svenska kyrkan. Eller rättare sagt, bristen på intresse för musik och framförallt en ringaktning av musikens roll i gudstjänstlivet. Det talas om hafsverk, om missaktning för kvalitet och kvalitetskrav, om slätstrukenhet, om utrensning av centrala delar av det kyrkomusikaliska kulturarvet, om åsidosättande av expertis o.s.v.
Utan att ha läst förslaget kommer jag här ändå att tänka på något som en politisk debattör långt ute på vänsterkanten sade i början av 1970-talet. Poesi är en bruksvara, sade han. Den underliggande meningen var klar och tydlig: Poesin – liksom litteraturen och konsten i övrigt – skall tjäna ett bestämt politiskt syfte, ett riktat och entydigt formulerat politiskt budskap. Ett slags slit-och-slängprodukt att brukas på barrikaderna. Och då är allt tal om litterär kvalitet, stil och konstnärliga ambitioner bara värdelös, borgerlig dekadens, ett ”finlir” som måste bekämpas.
Kulturen som bruksvara? Ja visst, så har det naturligtvis varit under större delen av våra konstarters historia. Kungar, stormän – och förvisso även kyrkan – beställde dikt, måleri och tonkonst i egna, klart definierade syften och bestämde självfallet också de utövande konstnärernas levnadsvillkor. Vi behöver bara ta Johann Sebastian Bach som exempel. Konstens oavhängighet och frihet är historiskt sett en ganska ung företeelse. Bach levde under den gamla regimen; Mendelssohn – Bachs återupptäckare – levde århundradet därefter under den nyvunna friheten.
I vår egen tid borde det dock inte längre vara nödvändigt att göra detta kategoriska val, valet mellan en ren utilitarism och en total frihet, utan bindningar åt något håll. Vi kan, så som i fallet med kyrkomusiken, vara förmedlare av ett budskap, samtidigt som vi ger rum åt begåvning, ja genialitet, att blomma i vitalt nyskapande, detta i förening med att vi också förvaltar, vårdar och utvecklar vårt rika kyrkomusikaliska arv.
Om det inte längre finns sådant rum i Svenska kyrkan, då blinkar – åtminstone för mina ögon - en oroväckande varningslampa.