Cartoon – karikatyr – skämtteckning, vilken beteckning vi än vill använda för genren ifråga. Utifrån vilka kriterier är det meningen att vi skall bedöma och värdera den? Konstnärliga? Informationsmässiga? Moraliska? Har de möjligen något att göra med humor? Eller kanske politik?
En genre som för närvarande befinner sig i skuggan av utsläckta människoliv, djupt kränkta och rasande människoskaror, enstaka av sina utövares livvaktsskydd – som förorsakar några länders skattebetalare mångmiljonbelopp årligen – och massiva globala säkerhetspådrag. En genre, som i sig kommit att bli symbol för en debatt om de eventuella begränsningar och skyldigheter som det fria ordet kanske måste acceptera; en debatt som just nu rasar minst lika intensivt som de kränkta människoskarorna på den islamiska världens gator och mötesplatser.
För ett trettiotal år sedan träffade jag i ett sammanhang en äldre advokat, och vi kom att tala om bl.a. det juridiska begreppet ärekränkning. Han sade bland annat: ”En svensk människas heder är idag lika skyddad i lag som en ensam obeväpnad människas liv mitt inne i en djungel.” Då handlade det alltså om individens rätt att med rättsliga medel värja sig mot kränkningar. Frågan om den rätt som idéburna gemenskaper, exempelvis religiösa, kan tänkas ha att värja sig själva på samma sätt förlorade i vårt land förmodligen sin aktualitet slutgiltigt och oåterkalleligt, när det sista blasfemiåtalet väcktes i Sverige på 60-talet. Minnesgoda svenskar i min egen ålder kommer säkert ihåg det. Satirikern Lasse O’Månsson hade i ett TV-program drivit gäck med den kristna nattvardens sakrament genom att visa en bensinmack där sakramentet – från en angränsande pump – erbjöds vid sidan av hög- och lågoktanig bensin samt diesel. Många kristna upprördes djupt, anmälan gjordes, åtal väcktes – och lades ner. Liksom den då redan obsoleta blasfemiparagrafen.
För oss i Sverige liksom i större delen av Västvärlden är det sedan länge ett av tillvarons villkor, att vi som medlemmar av någon idéburen gemenskap – politisk, religiös eller annan – inte kan hänvisa till något rättsligt skydd mot att bli kränkta på denna tillhörighets vägnar. Positivt kunde man kanske uttrycka det så, att om vår övertygelse inte står rycken mot lågsinta angrepp och kränkningar – såväl som seriösa ifrågasättanden – är den förmodligen inte så stabil som vi trodde.
Och jag undrar därför: Är bilden här ovan kränkande för någon? Är den rolig eller bara plump? Har den något budskap att förmedla? Jag har en egen mening om detta, men jag överlämnar åt läsaren att ge sina reaktioner.
Någon karikatyrtecknare, jag minns inte längre vilken, sade en gång: ”Om jag känner förakt för den person jag karikerar, blir det en dålig karikatyr.”
Jag tror att vi här har nyckeln till mycket av vad hela den senaste tidens tragiska händelser och upphetsade debatt handlar om. Konsten att skilja på sak och person är förvisso inte lätt. Däremot är det lätt att hävda, att förakt aldrig – aldrig – föder någonting gott.