På ovanstående sätt raljerade de 1966 – dock utan varje uns av elakhet – med våra akademiska traditioner kring doktorspromotionerna.
Då jag nyligen bevistade en doktorspromotion i Blå Hallen i Stockholms Stadshus – en där min dotter promoverades till filosofie doktor i historia – slogs jag av två ting: dels hur värdefulla traditioner är och kan vara, som kulturbärare och identitetsskapare; dels också hur nödvändigt det är att traditioner tillåts genomgå ett sådant mått av förändring, att de inte börjar upplevas som tyngande. I Blå Hallen rådde en föredömlig balans mellan högtid och värdighet å ena sidan och en välgörande avspändhet å andra sidan.
Visserligen menar jag nog som gammal humaniora-man (jag kallar mig numera så, eftersom begreppet ”humanist” har kidnappats), att inte bara juristerna utan även de övriga doktorerna kunde få promoveras på latin även fortsättningsvis. Latinet var tills för inte så längesedan det allmänna akademiska språket i västvärlden, på samma sätt som engelskan idag, och kunde gott och väl få behålla sin plats i detta enda sammanhang, som en symbolisk gest och en länk bakåt i vår intellektuella historia.
Våra doktorer behöver dock inte, som i Finland, bära värja vid promotionen – en besynnerlig martialisk symbol i det sammanhanget – och dansa polonäs och andra föreskrivna koreograferade danser som övats på i månader innan, under balettmästares ledning.
Att efter åratal av slitsam forskarmöda och många försakelser äntligen få sitt doktorsdiplom i hand är, hur som helst, verkligen något att fira – på latin eller på annat språk.