(Johannesevangeliet 20:1-18)
Alla som har förlorat en människa i sin närhet ställer samma fråga: Var finns hon nu?
När den första tunga fasen av sorg och saknad är genomvandrad, när det uppgivenhetens tomrum är lämnat, som förlusten av en nära vän eller anhörig för en tid stänger in oss i – ja då inställer sig ofrånkomligen frågan: Var finns hon nu? Var finns han nu?
Vi må beteckna oss som troende kristna eller inte, vi må vara flitiga kyrkobesökare eller inte. Frågan finns där, och den klingar på ett särskilt sätt mot vår inre resonansbotten när vi besöker en grav. Detta ganska enkla och oansenliga, en gravvård som vi går till, smyckar och sköter om efter bästa förmåga, den är till för oss som lever kvar, inte för de döda. Graven bildar ett fokus för vår minnesförmåga, den hjälper oss att hålla våra tankar och våra känslor levande – och kanske också strukturerade, sammanhållna, så att vi kan hantera dem på ett sätt som hjälper och leder oss vidare.
De miljontals människor som blivit tvångsförflyttade, deporterade från sin hembygd – och det har under de senaste hundra åren skett i en omfattning och med en brutalitet som våra medier och vår historieskrivning behandlar på ett förvånansvärt selektivt sätt – de har alla vittnat om en och samma sak: Att slå rot i en ny hembygd, det kan vi kanske göra utan större problem. Det som vållar oss smärta, mer än något annat, är att vi måste lämna våra gravar där borta och aldrig återse dem mer. Kanske kommer de fjärran gravarna att finnas kvar, kanske kommer de att jämnas med marken och förintas. Hatet mellan folk, språk och kulturer – den mänskliga ondskans kanske värsta och mest ödeläggande uttrycksform – gör inte halt ens inför döden. Från 1900-talet finns, från det Europa som numera sägs vara så fredligt och försonligt sinnat, skrämmande exempel på hur man tvingat även gravstenar att genom omslipning och omgravering byta både namn och språk. När man vill utplåna både vår historia och våra minnen. När man vill ta ifrån oss det allra närmaste, det allra dyrbaraste.
De tre som enligt Johannes berättelse kom för att se till Jesu grav gjorde det säkert också för att minnas honom, för att hålla vid liv sina många minnen av Mästaren och Herren som de följt så länge. Jag såg en gång en vacker grekisk ikon som föreställde just denna scen, så som den berättas i de andra evangelierna: de ”myrrabärande kvinnorna” vid Jesu tomma grav, där en ängel klädd i vitt ger dem det glada budskapet: ”Han är inte här, han har uppstått, så som han sade.” I den bysantinska ikonmålartraditionen finns en strikt regel som säger, att själva Jesu uppståndelseögonblick är något som inte får avbildas. Det skedde i det fördolda, det hör till Guds förborgade verklighet, det är något som bara en ängel kunde förmedla som ett budskap till världen. Det har hållits lika dolt för vår syn som Gud själv, som vid mötet med Mose på Sinai berg sade till Mose: Mitt ansikte får du inte se, ty ingen människa kan se mig och leva. Därför får uppståndelseögonblicket inte heller avbildas, liksom inte heller Gud Fader, Gud som är bortom all vår föreställningsförmåga.
Bibeln talar om vem Gud är, men med ett språk som vi människor ibland har svårt att ta till oss, kanske därför att det alltid lämnar någonting viktigt outsagt. Något som vi bara kan vara tysta och stilla inför, i bön och begrundan. En av 1900-talets största filosofer, Ludwig Wittgenstein, säger i ett sammanhang: ”Det varom man ej kan tala, därom måste man tiga.” Och så tänkte också de första kristna. De visste, att det som vårt hopp och vår längtan sträcker sig efter är ”långt större än vad vi kan tänka eller bedja”, för att tala med Paulus.
Men vad vi med bestämdhet vet, det mest lagbundna och vissa av allt, det tecknar sina skarpa konturer där vid horisonten, fullt inom räckhåll: den död som obönhörligt sätter punkt för allt vi här, mitt bland våra medmänniskor, vänner och anhöriga, vill och gör och tänker och känner. I detta begränsningens och dödlighetens rum vill Bibelns ord tränga in och förmedla åt oss något helt annat, en helt ny utgångspunkt, en helt ny början. Och vi kanske ryggar tillbaka, så som lärjungen Johannes gjorde när han kommit fram till graven, kastade en hastig blick ditin men inte vågade ta steget in genom öppningen. Kanske var han rädd för det okända han skulle komma att möta.
Det är mycket mänskligt att rygga tillbaka inför det okända. Inför det som är större än vår tanke och våra sinnen kan få grepp om sätter vi oss ofta till motvärn. Det gäller inte bara påskens under, eftersom allt, bokstavligen allt, som vi kan veta, förstå och erfara ifråga om Gud är under. Hela Guds verk, hela Guds skapelse är under, och så snart vi uttalar Guds namn rör vi oss – på ett eller annat sätt – på trons mark.
Berättelsen om den tomma graven och ansiktsduken och linnebindlarna som låg ihopvikta på olika ställen är ämnad att illustrera hur de tre besökarna kom till tro: Tjuvar skulle aldrig ha gett sig tid till att ta av Jesus hans svepning och lägga den tillrätta på gravkammarens golv. De förstod att något annat och långt större hade inträffat. De stod inför en ny början.
En ny början! Det var det som Maria från Magdala – som blev Uppståndelsens första vittne! - fick erfara, när hon mötte den uppståndne Herren och ville vidröra honom men nekades – återigen därför att Jesus i sin uppståndelses kropp var något långt utöver och långt annorlunda än vad hon eller någon annan människa hade förmått ta till sig.
En ny böran! Det är vad Gud vill ge oss alla andra i sitt Ord och i sitt Sakrament, i lovsången liksom i den stilla bönen och i begrundan, och det gäller i alldeles särskilt hög grad idag på påskdagen. Det är alltså ingen tillfällighet, att det som sker i påskens fördolda gryning äger rum utan att något mänskligt öga får bevittna det. I skapelsemorgonen blir allt till som är till. I uppståndelsemorgonen är det Guds evighet som gör sitt nedslag mitt i tiden, mitt i den skapade världens förgänglighet. För Maria från Magdala och Johannes och Petrus liksom för oss betyder det: Mitt i vår värld av lidande och ofullkomlighet och förgänglighet finns Guds evighet närvarande, som en gåva att bära med oss i vårt inre, som en ny tillhörighet, som en ny början, som en ny väg. Ny, därför att den är varje morgon ny. Allt det som är död här, det är liv där. Allt som är ofullkomlighet här, det är fullkomlighet där. Allt som är lidande här, det är klarhet, frid, enhet och fullkomning där. Allt som är gammalt här, det är nytt där.
På denna väg, vägen i Jesu fotspår, får vi varje dag be Gud att både stärka vårt hopp, utöka vår tro och uppliva vår kärlek. På denna väg får vi också, steg för steg, vänja oss vid att tänka allt mindre om våra möjligheter och allt större om Guds möjligheter. Vi får med öppnade ögon blicka emot den värld, som han talat om och ger de vaga konturerna av i sitt ord: den värld där allt skapat får en ny och förvandlad existens.
Jesus är närvarande på ett nytt sätt, som Guds evighet mitt i tidens förgänglighet. Han är närvarande som evigt liv för dig och mig och för alla, som följer honom på hans väg. Och på ett särskilt sätt kommer hans närvaro till oss i nattvardens måltid, som vi strax skall fira. I den kristna fornkyrkan kallades denna måltid ibland för ”det eviga livets läkemedel”. Och just så är det: Det levande brödet från himmelen förenar oss med alla dem som gått före oss. Vår altarring har sin halvrunda form för att uttrycka just detta: Den andra halvrundeln fortsätter osynligt in i evigheten, och där knäböjer, samtidigt som vi, den himmelska härskaran. Vi deltar i en måltid, där vi får del av det evighetens liv, som brödet från himmelen vill ge oss.
Guds evighets nedslag i tiden.
(Tyresö kyrka, Påskdagen 2019)