Ute i verkligheten utbredde sig plötsligen vad HM Konungen i sitt tal vid riksmötets öppnande med ett lätt understatement kallade ”ett nytt politiskt landskap”. Och DN:s Peter Wolodarski myntade strax en ny benämning för den man, i vars händer landets ledning nu är lagd: inte statsminister eller landsfader eller ledare – utan ”riksförhandlare”.
Om man mediterar en stund över detta uttryck, finner man att det är ett epitet som borde kännas mycket hedrande för varje politisk ledare i en demokrati. Tankarna går till den gamla från antiken ärvda titeln ”pontifex”, som trots viss oenighet om den etymologiska härstamningen brukar direktöversättas som ”brobyggare”, en som bryggar över och jämkar samman motsättningar.
Vi har hört den många gånger förut, standardfrasen som uttalas av nyvalda presidenter och regeringschefer: att de ”vill företräda inte bara sitt parti utan hela sitt folk”. Men att inte med fraser, utan med respekt, varsamhet och målmedvetet arbete nå fram till en fungerande konsensus, under givande och tagande, bland politiska sammanslutningar som trots åsiktsklyftor ändå delar grundläggande värderingar om fred och frihet, empati och medmänsklighet, om alla människors lika värde och värdighet – kan en demokrati någonsin nå längre än så?
Uppgiften att vara riksförhandlare, brobyggare, samlare av alla goda krafter, tvärs över de gränser som gamla partiintressen har dragit upp, framstår idag som mer angeläget än någon gång tidigare i vår historia.
Vi kan bara önska den nye riksförhandlaren all tänkbar lycka i hans nya värv. Det är alldeles för mycket och alldeles för viktiga ting som står på spel. Just nu, i denna tid.