Det finns förvisso många ting som kan göra en förvånad. Men sedan finns det också utbrott av förvåning som gör en minst lika förvånad.
Som nu senast, då en ensemble av svenska medier får reda på att ryska inflytelseagenter arbetar på Sverigedemokraternas riksdagskansli och med en stämma utropar:
- Hoppsan! Hur är det möjligt att man inom SD är så vårdslös, att man anställer medarbetare som sprider rysk propaganda!
En rimligare reaktion hade varit:
- Detta är fullt stilenligt, fullt följdenligt, och vi har vi väntat på det länge.
Det har i dessa dagar flitigt debatterats, huruvida organisationer, partier och enskilda personer som företräder en rasistisk människosyn och en totalitär samhällsuppfattning skall behandlas på jämställd fot med andra inom ramen för det offentliga samtalet. Den frågan skall jag, hur angelägen den än är, inte beröra här.
Här vill jag istället fråga, varför våra medier drar sig för att se ideologiska samband som ligger i öppen dag.
Serbiska nationalister som hälsar USA:s vicepresident Joe Biden med skanderade rop och plakat som hyllar Donald Trump; brittiska post-brexit-entusiastiska nationalister som mördar en polsk och en tjeckisk medborgare av ingen annan anledning än att de inte är britter; en äldre tysk dam och AfD-anhängare som under en demonstration ropar ”Adolf, var är du?” – naturligtvis hänger dessa händelser ihop.
Många tydliga band förenar de högerextrema, rasistiska rörelser som i olika partipolitiska utstyrslar får alltmer vind i seglen runtom i Europa – alltfler platser i ländernas parlament, i vissa fall platser i ländernas regeringar, i några fall redan som styrande parti. Alla odlar de föreställningen om ”rena” kulturer, ”rena” folk och en allmänt svart-vit världsbild. Alla vill de kontrollera och tysta de fria medierna. Ingen av dem bekänner sig till FN-stadgans värderingsgrund och principer om alla människors lika värde och värdighet. Alla strävar de efter ett styre under en stark ledare och en styrande ideologi, där kritik och oliktänkande inte har någon plats. Alla skyr och föraktar de varje form av samhälle som inte är monolitiskt och endimensionellt. Alla vill de bygga nya och högre murar, nya och skarpare stängsel mellan folk, folkgrupper, kulturer och nationer.
Och alla – utan undantag, om än mer eller mindre uttalat – ser upp till Vladimir Putin och hans Ryssland som en förebild. Han förverkligar med sin politik och sin världsbild det som de alla drömmer om att få förverkliga i sina länder.
Detta gäller naturligtvis Sverigedemokraterna på samma sätt som deras systerpartier i – praktiskt taget – samtliga Europas länder.
Kanske kan de båda sd-märkta kanslifunktionärerna, med större eller mindre rätt, betecknas som ”säkerhetsrisker”. Deras agerande är dock tämligen obetydligt i jämförelse med den risk vi alla lever under, överallt på planeten; det hot som vilar över oss alla och som ytterligare drivs på av den galopperande nationalismens framfart: mänsklighetens fortskridande sönderfall intill den punkt där ingen återvändo mer finns.
”Vi är alla människor” - så sade Michail Gorbatjov vid ett tillfälle under Sovjetimperiets sista dagar.
Så trivialt, näst intill banalt.
Och samtidigt det som har allra svårast att vinna gehör.
Världen är en osäkrare plats än den någonsin tidigare har varit.