Själv stannade jag särskilt till inför tänkespråket här ovan:
”Herravälde är till ingen nytta där man kan handla genom lagar.”
Detta målades alltså på Skoklosters vägg i ett tidevarv, då herravälde – i form av envälde – var det förhärskande styrelseskicket och lagar spelade en underordnad roll, här såväl som på de flesta andra håll i världen.
Så visst känns detta idag modernt och närmast självklart! All makt utgår från folket, som via sina förtroendevalda stiftar lagar, vilka skall följas, eller hur?
Och höjer vi den ädla principen ytterligare en nivå, där den blir till en vision om världsomspännande fred, rättfärdighet, välfärd och samförstånd, då tycker vi oss röra oss inom den form av konsensus som finns uttryckt i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, det dokument som så många av världens stater glatt undertecknade för snart sju decennier sedan. Gjorde någon sig föreställningen, att denna samling statuter – grundade på humanitet och på en tydlig bekännelse till rättsstaten – någonsin skulle kunna bli till bindande lagar?
Nej, vi är förstås idag lika fjärran från ett tillstånd i världen, där envälde, korruption, tyranni och godtycke ersatts med allmänt erkända lagar, som man var på Wrangels och Brahes dagar. Fast visst kan det vara lärorikt att se hur en slottsherre på barockens tid gick omkring och funderade i sin avskildhet.
Drömmen om lag och rätt, fred och trygghet lever i varje fall vidare, nu som då.