I ett halvt årtusende har du gjort allt som står i din makt för att hindra och omintetgöra meditativ bön och stillhet inför det Ordlösa och Bildlösa, inför Gud och det Gudomliga, ja inför Gud bortom Gud – det Ena och Odelade, Absoluta och Obetingade, som vi alla har del i och har vårt ursprung i.
Fast visst var din dekoratör, den skicklige Michelangelo, nyskapande när han lät Kristus framträda som en lättklädd bodybuilder, som med en hotfull gest kliver fram ur molnen. Detta istället för olika mer eller mindre stiliserade varianter av den antike guden Jupiter, som eljest varit prototypen för de allra flesta Kristus-avbildningar, inom alla traditioner alltsedan Kristusbildernas begynnelse. Och den evige ”gubben i molnet” – den pekande, vitskäggige Gud Fader – har vi också alltför länge fått dras med, framförallt i vårt inre.
- - -
Nej, jag vill inte låta någon skugga falla över den obestridligt store Michelangelo och hans konstnärskap. Det är tidsandan jag syftar på – den förytligade, materialistiska tidsanda, som inte bara frambragte Michelangelo utan som framförallt – utom i enstaka klosters avskildhet – tog den kontemplativa, meditativa religionen ifrån oss. Med många olycksbringande följder.
Sufimystikern Jalal al-Din Rumi har sagt: ”Guds språk är tystnaden – allt annat är dålig översättning.” Man kunde också parafrasera detta och säga: ”Guds bild är bildlösheten – allt annat är osant och vilseförande.”
Detta visste Mäster Eckhart, det visste Nicolaus Cusanus, det visste Angelus Silesius, det visste Hildegard av Bingen, det visste Simone Weil… Namnen är många, deras vittnesbörd stort, men har hörts, följts och levts av alltför få – inte bara i vår tid utan under lång tid före vår.
Den sanna bilden av Gud är icke-bilden – allt annat är vrångbilder. Kurt Almqvist (1912-2001), en svensk mystiker som aldrig blev så känd att han hunnit bli bortglömd, skriver i avslutningen av sin bok ”Livklädnaden som revs sönder” (1967):
”En vrångbild kan genom sin ’upp-och-nedvändhet’ föra åskådaren in i illusionernas avgrund, men den kan också genom att utgöra liksom en slutgiltig och omisskännlig ’fixering’ av en andlig urspårning tjäna den vakne betraktaren till ’återvändsgränd’ och då föra honom tillbaka till den Sanning som den på ett ’omvänt’ sätt pekar hän mot.”
I ”återvändsgränden” inser vi kanske, att både ord och bilder är symboler. Och symbolerna, vare sig de är ord eller bilder, har enligt Almqvists och alla mystikers synsätt – genom alla tider och överallt i världen – del i den verklighet som de på ett ofullkomligt sätt söker återge. I det kristna perspektivet tar Gud gestalt i Kristus. Men det i Kristus som gestaltar Gud är inte utseendet, utan de kärlekens gärningar som han utför och manar oss att utföra i hans efterföljd. Även kärleksgärningar kan bli ”symboler”, bleka avglanser av en mycket större verklighet.
”Gud är större” – det är inte bara den muslimska trosbekännelsen utan en fullt kristen tanke, så som i 1 Johannesbrevet 3:20:
”(…) Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.”
Och, om än annorlunda formulerat, i Romarbrevet 11:33:
”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.”
Alltid större – men för oss själva förminskad, eller kanske utraderad, när vi låter oss ledas av våra bilder, föreställningar och vrångbilder.
Mystiker har i alla tider vittnat om en väg som går bortom såväl bilder och föreställningar som ord. Där gränsen mellan hjärta och intellekt suddas ut och du i tystnad blir stilla inför det Ena, det Obetingade, det Odelade och Odelbara, bortom tidens och rummets begränsningar. En rörelse in mot allt Varas centrum.