Visserligen har jag många gånger irriterat mig över Amnestys (o)vana att med jämna mellanrum ringa upp, varje gång med samma rutin: först en liten harang om den eller den politikern eller journalisten som sitter fängslad där eller där, och skulle du kunna tänka dig att skriva under en protestlista? Javisst kan jag det. Sedan omedelbart det egentliga ärendet: att tigga pengar, alltid i form av påspädd månatlig medlemsavgift, att dras från autogirot. Det hjälper inte jag bedyrar att jag är en låglöne- och fattigpensionär, som har att vrida och vända på alla slantar som månatligen skall pungas ut. Då vidtar nämligen operation förhandling. Uppringaren, som inledningsvis föreslagit en viss summa, börjar ”pruta”, ihärdigt och envist, ända tills han/hon förstår att ge upp. Eller så går jag till sist med på en kompromiss.
Nåväl, sådant oskick går att ha överseende med, för en god saks skull – alternativt att blockera Amnesty i sin mobiltelefon. En medlems rätt att själv ta initiativ till eventuella ökade bidrag eller donationer borde respekteras av en ideell organisation – eller man framför sitt behov av ekonomisk förstärkning genom någon annan kanal.
Nej, nu gällde det något helt annat. I likhet med många andra, Amnesty-medlemmar eller icke, får jag veta att Amnesty, som en underförstådd anklagelse om krigsbrott, kritiserar Ukraina för att den ukrainska armén har posterat sig i vissa befolkade områden, istället för att enbart hålla till vid fronten. Hur i all världen – som Peter Wennblad också undrar i Svenska Dagbladet den 8.8.2022 – skulle den ukrainska armén kunna skydda en civilbefolkning från anfall med granater och missiler, om den inte också finns på plats där granaterna och missilerna faller ner? I ett krig där oräkneliga helt civila mål, utan tillstymmelse till militär närvaro, blir anfallna och ödelagda dagligen och stundligen?
Wennblad pekar också på flera andra exempel på Amnestys tilltagande moraliska och intellektuella urspårning: när organisationen började anse ”att människors tillgång till arbete och bostad var lika viktigt som att inte bli torterad eller fängslad för sina åsikters skull” och att ”Amnestys politiska palett rymmer numera allt från FN:s globala hållbarhetsmål till ’klimaträttvisa’”. Ett skepp som verkar driva mållöst kring på öppet hav.
Som Amnestymedlem hade i varje fall jag väntat mig att organisationens fokus i det pågående kriget skulle vara riktat på angriparen, på de massiva krigsbrott och människorättskränkningar som i Ukraina begås av förövaren: den ryska armén, den ryska staten.
Tids nog, när krigets och den meningslösa slaktens dagar äntligen är slut, kommer allt som skett, öppet eller i det fördolda, att genomlysas. Framtidens dom över Amnesty, vilken den än blir, kommer naturligtvis inte att bli särskilt mycket uppmärksammad. Inte i jämförelse med domen över den statsmakt, som genom anfall mot ett europeiskt land åstadkommit lidanden och förödelse av en omfattning som kan jämföras med det som skedde under andra världskriget.
Amnesty kommer dock att gå till historien för sin bragd att trampa på en som redan ligger. Det kommer inte att glömmas i första taget, i varje fall inte i Ukraina.