Det smakar instängdhet, det har odör av något som alltför länge överlevt sig självt, det retar halsen som något slags dammpartiklar som borde ha dammats av och tvättats bort för länge sedan. Det klingar som trumpetstötar av en makt som bara finns till för maktens egen skull.
Den frejdade Svenska kyrkan – av ecklesiastikministern Artur Engberg på sin tid kallad ”Kungliga Svenska Salighetsverket” – går till val. Hon går till val med valprogram som utformats på partikanslier, så som om hon vore en light-version av den svenska statsmakten.
Och - strängt taget var det inte så längesedan som Svenska kyrkan var just detta: staten i sin funktion som kyrka. Något i den stilen stod det till och med i kyrkolagen en gång i tiden. När kyrkan i Sverige efter reformationen inte längre fick vara en del av den världsvida kyrkan, med ett sätt att både styras och att leva som inte kände några geografiska gränser, blev hon en del av nationalstatens maktapparat.
Men det talas naturligtvis inte om makt i den pågående, världsunika ”valrörelsen” – som i ett ekumeniskt perspektiv inte bara är unik, utan har klart surrealistiska drag. Det talas inte om makt, utan man använder flitigt begreppet ”folkkyrka” – ett honnörsord, så oantastligt att man knappt ens får fråga om dess innebörd.
Kyrkovalet står för dörren – än en tid får vi alltså se och höra Svenska kyrkan sitta som en glad och nöjd fågel i sin bur och sjunga sin sång om Folkkyrkan. Allt medan världen runtomkring henne, med sina samfund, sammanslutningar, kyrkor, åskådningar, rörelser, inte har någon annan grund att stå på än sina värderingar och inga andra livsvillkor än den frihet som hon borde dela med alla andra.
Jag kan inte annat än tro att Svenska kyrkan orkar bära den frihet som är gemensam för all mänsklig verksamhet. Friheten under eget ansvar och under allas gemensamma lag.
Det är dags för fågeln att flyga ut ur sin bur.
#kyrkovalet #kyrkopolitik