"Imprisoned Breivik" (Cagle Cartoons)
Var man än söker – och jag ”skannar” många tidningars hemsidor världen över, varje dag – möter man samma nästan ordlösa häpnad över vad som skett inför öppen ridå i Norge den senaste tiden. Skandinaviens veterligen störste enskilde terrorist i modern tid, en kallblodig massmördare som egenhändigt under loppet av några timmar bragte 77 människor om livet, intar scenen inför världens kameror, gör hitlerhälsning – och åberopar ”mänskliga rättigheter”.
Där sitter han igen, med ett gigantiskt propagandaforum till sitt förfogande. Genom sin advokat lyckas han få domstolen att erkänna att norska staten förbrutit sig mot honom genom en alltför sträng regim i fängelset. Norska skattebetalare får punga ut med en stor summa pengar i rättegångskostnader.
Man tycker sig i de häpna kommentarerna se en underliggande förvirring och undran över ett slags kollektiv självdestruktiv hållning hos det norska civilsamhället. Norge har redan haft en Quisling, och det borde ha räckt. Men Quisling återuppstod och kom efter drygt sex decennier tillbaka i moderniserad form. Denna gång väntade dock ingen arkebuseringspluton på Akershus fästning, men väl en rättsapparat som dels avhänt sig livstidsstraffet, dels ängsligt stämmer av alla sina ord, beslut och handlingar mot människorättskonventioner.
Jag tog just fram min miniräknare, och den gav mig beskedet att Breivik fick 21 års fängelse för 77 mord – det blir c:a 3,66 mordoffer per fängelseår.
Breivik hör förvisso inte till den sortens fångar som anser sig ha begått någon straffbar handling, en hållning han delar med all världens terrorister och våldsmän. Ingen, inte ens de mest idealistiska norska advokater, torde hysa några illusioner om detta.
Tanken inom all rättsskipning är, om jag förstått saken rätt, att ett brott har ett straffvärde; ju allvarligare brott, desto större straffvärde. Civilsamhället, rättsstaten, det civilisatoriska värdesystemet, fordrar att ett brott skall sonas, oavsett om den straffade anser sig ha gjort något som behöver sonas eller inte.
För de brott som Breivik och andra med honom jämförbara våldsmän begått finns det naturligtvis inget straffvärde. Det går inte att sätta ett värde – vare sig materiellt eller på annat sätt – på 77 brutalt förintade människoliv. Men det finns ett rättssamhälle som alltid måste visa att det menar allvar med sin vilja att stå upp för rätt och rättfärdighet.
Gör den norska staten det? Vi vill helst tro så, men när nu Anders Behring Breivik tillåts träda fram på den massmediala estraden, frisk, vältränad och välklädd men ändå i föregiven egenskap av förfördelad och misshandlad fängelseintern – och av rätten blir bekräftad i sina närmast bisarra krav och påståenden – tycker vi oss se sprickor i den norska civilsamhälleliga fasaden.
Slutraderna i det svartaste kapitlet i Norges historia efter andra världskrigets slut har förvisso ännu inte skrivits. Ett gott slut kan det aldrig bli; vi kan bara hoppas att det inte förvärras genom att den norska staten låter sig snärjas och förblindas av hänsyn som sist och slutligen inte har någon hemortsrätt i denna tragedi.
RSS-flöde
