Jag kunde då berätta för honom, att jag för ganska många år sedan påbörjade just ett sådant projekt. Men någonstans på vägen tog det stopp. Det blev plötsligt helt ogenomträngligt. Jag lämnade det hela när det inte ens var halvfärdigt. Och jag har en rätt god uppfattning om varför. Det var inte lättja – i så fall skulle jag aldrig ha satt igång. På den livsväg jag skulle försöka beskriva tornade det upp sig en massa hinder, likt stora stenblock som fallit ner för en bergvägg och lagt sig över vägen.
Men nu fick jag av min vän den puff framåt som jag behövde. Jag fick plötsligt kraft att baxa undan stenarna och göra vägen fri för min berättelse.
”Nulla dies sine linea” heter ett stålblankt romarcitat som tillskrivits Plinius den äldre, och många lever efter den devisen rent bokstavligt. Det gäller kanske i första hand dem som regelbundet, dagligen, under hela sitt verksamma liv, fört dagbok. De är ganska få, men de finns – inte minst de som på det hela taget måste göra det: politiker, diplomater, samhällets toppar. De som är skyldiga historien detta bidrag.
Men hur är det med oss andra? Dagbok har jag aldrig skrivit regelbundet och fortlöpande, bara i korta perioder och mycket sporadiskt. Nu får jag lita till mitt minne och ta hjälp av de hållhakar som finns i sparad korrespondens, vänners och släktingars påpekanden, gamla skolkataloger etc. Och – Google.
Till vad nytta? Min egen egoistiska nytta är jag får konfrontera mitt minne med allt det goda som varit – och allt det mindre goda som också varit. Övrig nytta skulle möjligen kunna vara, att detta skrivna, för mina efterkommande liksom för andra som råkar snubbla över det i den oändliga cyberrymden, kan bli en pytteliten pusselbit till förståelsen av det mysterium som vi kallar Tiden.
Det mysterium om vilken Einstein, liksom flera av de stora mystikerna, säger att det är en illusion.
Jag ansluter mig helt till insikten att tiden är en illusion, men en envis illusion som vi likväl måste förhålla oss till. Därför fortsätter jag med mina rader. Nästan varje dag.