Är brutala brott mot mänskligheten lättare att tolerera när de sker i Jemen, på Västbanken eller på Afrikas Horn än när de sker i Ukraina?
Naturligtvis inte. Men nu börjar något bli allt tydligare även i vårt sätt att förhålla oss till det anfallskrig, det erövringskrig, som håller ett helt land i skräckens och terrorns grepp ett par timmars flygresa härifrån. Så sakteliga glider vi bort från att se kriget som ett brott till att betrakta det som ett slags naturfenomen – som en jordbävning eller en tsunami.
I samband med en stödmanifestation för Ukraina alldeles i krigets början mötte jag en äldre man – med mig ganska jämnårig, tror jag – som representerade den lokala FN-föreningen. Med ett leende och med värme i blicken gick han runt bland oss och sökte värva medlemmar; han talade om hur viktigt det är för oss, och särskilt de unga, att vara ”positiva”, att älska freden och att hysa framtidshopp.
Visst skall vi vara ”positiva” – vad vi nu än inbegriper i detta lika grumliga som komplicerade begrepp. Och visst skall vi älska freden och göra allt för att inge framtidstro hos den unga generationen. Det kan till exempel innebära att vi uthålligt fortsätter att sätta vårt hopp till just FN, även om detta alltmer visat sig vara en dysfunktionell – om inte rentav handlingsförlamad – organisation ifråga om att såväl stifta som att upprätthålla fred.
Vid mötet med den gamle FN-föreningsmannen fick jag en egendomlig känsla av att han dykt upp i alldeles fel sammanhang, vid fel tidpunkt och utan att riktigt ha tagit till sig vad manifestationen handlade om.
Vi kan inte älska freden om vi inte först förmår se ondskan – krigets ondska – rakt i ansiktet, gärna under helig vrede. Detta eftersom den heliga vreden inte bara är tillåten utan ibland även nödvändig. Som drivkraft för något gott, och riktad mot det onda och destruktiva.
Det talas ofta om höjda energipriser och inflation, om stundande lågkonjunktur. Men kriget innebär framförallt demokratins, folkrättens och människovärdets lågkonjunktur. Vår folkvalda församling i hjärtat av den svenska huvudstaden skulle – trots den pågående valrörelsen – kunna förväntas visa att den i egenskap av folkets företrädare står enad under ett hot som överskuggar oss alla oavsett partisympatier, ett hot som inget partiprogram kan undanröja. Istället har det rykt om det politiska partigängeriets sandlåda på Helgeandsholmen värre än på mycket länge.
Från de länder i västvärlden som bäst skulle kunna ge det våldtagna landet den hjälp det främst behöver – hjälpen att slå tillbaka inkräktarna – hörs oftare förbehåll än signaler om en genuin hjälpberedskap. De täta besöken av ledare från väst hos den kämpande statsledningen i Kiev (så länge dessa besök nu alls är möjliga) kanske till sist bara blir det som en ukrainsk regeringsrådgivare nyligen sade: ett tillfälle för herrarna eller damerna ifråga att ta en selfie tillsammans med landets president.
Nej, kriget är inte ett normaltillstånd, inte ett naturfenomen. Utgången för det krig som nu pågår är en ödesfråga inte bara för Ukraina, utan för hela Europa. Mycket mer står på spel än det som ryms inom Ukrainas gränser.
Om vårt engagemang svalnar – om vår heliga vrede tunnas ut till godhjärtade fraser – kan en mer omfattande kollaps för demokratin och friheten i vår del av världen vara närmare förestående än vi tror.