En gång undervisade Jesus i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.
(Lukasevangeliet 13:10-17)
Den mycket färgstarke och även omstridde författaren Sven Stolpe kom vid ett tillfälle körande i sin bil på en ganska kort men väldigt smal väg i närheten av sitt dåvarande hem i Malexander, på gränsen mellan Östergötland och Småland. Han hade hunnit ungefär halvvägs, då en mötande bil kom på vägen. Det var alltså en mycket smal väg och där fanns ingen möjlighet för två bilar att passera varandra. De båda bilarna stannade, och Stolpe började naturligtvis genast fundera över hur situationen bäst skulle lösas. Men det gick inte många sekunder förrän föraren i den andra bilen öppnade bildörren, sträckte sig ut, hötte med näven och formligen röt:
”Det är väl (och här sade han ett väldigt fult ord) den som MÖTER som skall backa!”
Javisst, så är det. Det vet vi ju. Det är den som möter som skall backa. Frågan är bara hur vi löser denna ekvation, i livet och i vardagen.
I evangelietexten idag råkar Jesus i konflikt med en person som representerar hans egen samtids offentliga etablissemang. Den han möter är en synagogföreståndare, en mycket ärlig och from och varmt troende människa, som har de allra bästa avsikter. Synagogföreståndaren är uppväxt i en tro som han vill tillämpa, troget och lojalt. Och så händer något som inte riktigt stämmer överens med vad denne man har lärt sig. Det är sabbat, den helgade vilodagen, då inget arbete får förekomma. En kvinna som lidit svårt i åratal av en svår reumatisk sjukdom möter Jesus, och han helar henne. Men synagogföreståndaren kommer ihåg det stränga sabbatsbudet: att inget arbete av något slag får förekomma denna dag i veckan, alltså inte ens helande av en svårt sjuk människa.
Vi möter i Evangelierna ibland den grupp som kallas ”fariséer” – och detta ord har nästan blivit ett skällsord i vårt språk. Ingenting kan vara mer orättvist. Fariséerna, liksom synagogföreståndaren, var ärligt troende, fromma människor, som trofast och konsekvent ville tillämpa den tro de vuxit upp i och formats av.
Men Jesus försöker få sin samtids människor att förstå, att någonting i deras syn på vad en medmänniska är har hamnat på villovägar. En nödställd människa, liksom ett nödställt husdjur, är i lika stort behov av hjälp på en sabbat som på en vardag.
Vi lämnar Jesu och hans lärjungars samtid och försöker landa i vår egen tid. Var och varannan dag får vi läsa eller höra i våra medier om hur människor i olika svåra livssituationer blir nekade den hjälp, det skydd och det medkännande bemötande som humanitetens och medmänsklighetens mest elementära normer skulle kräva att de får. Det kan gälla människor som kommer på flykt från krig, förföljelser och död. Eller det kan gälla människor som är födda och uppvuxna här och som hamnat i de svåraste belägenheter men kommit i kläm mellan myndigheter som hänvisar till varandra, myndigheter som spelar pingpong med människors livsöden och bara upprepar, att ärendet hör hemma på den andres skrivbord. Vi har alltför ofta fått höra denna replik från ansvariga tjänstemän eller politiker: Vi har bara följt lagen. Vi har bara följt gällande regler. Ett skydd och ett värn mot allt individuellt ansvar.
Det fanns under 1800-talets slut en statsman som uppfann ett begrepp som i vår tid ingår i vårt allmänna språkbruk: ordet Civilkurage.
Och kanske är det just detta som Jesus i en viss mening idag förmedlar åt oss: civilkuraget, modet att inte alltid följa de strömlinjeformade normer och rutiner som tillkommit vid skrivbord och i sammanträdesrum. Inför en människa i nöd måste alla andra hänsyn och principer vika åt sidan. Ett människoliv kommer alltid i första rummet. En miljon, några tusen, några hundra, en enda; människovärdet förändras inte av statistiken. De cyniska försök som ibland görs att förringa människorättsbrott genom att jonglera med siffror skallrar av empatilöshetens eko.
Evangeliet idag handlar om medlidande, om empati, om vår omsorg om dem vi har nära oss och fjärran oss. Men det handlar också om frihet. Den frihet som Jesus genom det han gjorde, det han sade och den förebild han gav oss har gett oss som ett oskattbart arv att ta till oss. Och då kan det vara fråga om att inte bara gå halva vägen tillbaka, utan kanske hela vägen, från slutpunkten och till startpunkten, om det kan hjälpa och stödja en medmänniska i nöd och förtvivlan.
Frihet – det är inte bara ett yttre tillstånd av trygghet och säkrade garantier. Det är också – och inte minst – ett inre tillstånd, där vi kan känna oss oberoende, avbördade, befriade från de sår och den smärta som kanske andra människor i sitt tillkortakommande har förorsakat oss. Det var helt säkert denna vision av friheten som vägledde ärkebiskop Desmond Tutu, när han i Sydafrika lyckades avvärja att man började en omfattande och uppslitande rättsprocess, där alla de som begått svåra brott under apartheidregimens tid skulle rannsakas och dömas till långvariga fängelsestraff. Istället upprättade han Sanningskommissionen, där de som gjort varandra illa – långt mer illa än vi kan föreställa oss – fick möta varandra, tala om det som varit och ge och ta emot förlåtelse. På näthinnan har vi kanske kvar bilden av den luttrade kyrkomannen Tutu, när han, klädd i sin violetta biskopsdräkt, vid en av den många hjärtskärande berättelserna om mänsklig ondska själv bryter ihop, i gråt och förtvivlan, och måste tröstas och stödjas av någon av dem som sitter närmast honom i panelen. Där handlade det verkligen om att förlåta sjuttio gånger sju gånger och mer än så, som Jesus säger. Förlåtelse och försoning finns ständigt med i den förebild Jesus vill ge oss i våra liv.
Frihet – ja, vi kan minst av allt räkna med att friheten alltid skall finnas med i våra yttre förutsättningar. När vi minst anar det, kan prövningens stund inträda, för oss som enskilda, som medborgare i samhället och som medlemmar i den kristna kyrkans gemenskap – och som människor i den värld som vi alla bebor. Onda och illavarslande signaler saknas inte i vår samtid.
Den frihet Jesus vill ge oss – den bär vi främst inom oss, i vårt hjärta. Den yttre friheten har alltid sina begränsningar – ibland så begränsade, att den i själva verket är obefintlig. Den inre friheten kan ingen ta ifrån oss. Den har Jesus givit oss, i sitt liv och i sitt ord.
Frälsare, tag min hand, fostra mig så.
att jag i dina spår alltid må gå.
Herre, för varje dag mig till ditt hjärta drag,
att i din sanning jag fast måtte stå.
Klippan som brast för mig vatten mig ger,
manna för varje dag än faller ner.
Jesus mig håller kär, omsorg om mig han bär.
Ja, uti allting här kärlek han ger.
Ersta kyrka söndag den 8 september 2019
RSS-flöde
