Av två mycket nära tysk-italienska vänner fick jag för ett par dagar sedan den text som jag återger här nedan. Den är ursprungligen skriven på italienska och publicerad i talad form på Facebook. Upphovsmannen eller upphovskvinnan är anonym – och varför så är fallet, framgår av ärendet. Det handlar om coronavirusets egen nyhetssändning, som är avsedd att sändas ut över hela världen.

Världen är drabbad av den största pandemin i modern tid. Presidenten i västvärldens enda stormakt visar sina medicinska experter på dörren, anlitar två popstjärnor som sina medicinska rådgivare och framträder själv i rollen som landets statsepidemiolog. Premiärministern i en av Asiens största stormakter, Indien, rekommenderar yoga som skydd mot smittan. Och konspirationsteorierna växer lika vilt och groteskt som smittan sprids. Därför kan det vara på plats att låta Covid-19 själv komma till tals:

Stanna upp. Stanna helt enkelt – stopp!

Rör er inte,
Det är inte längre en vädjan, det är en befallning.

Jag är här för att hjälpa er.
Denna kraftigt överbelastade bergbana har ingen räls längre.
Nu räcker det med flygplan, tåg, skolor, inköpscentra, sammanträden.
Vi har satt stopp för det tumult av illusioner och åtaganden som hindrade
er från att lyfta blicken mot himlen -
att betrakta stjärnhimlen i förundran, att lyssna till havet, att vagga i
takt med fågelkvittret, att vältra er runt på ängen, att plocka ett äpple,
att le mot ett djur ni möter i skogen, att se på de fjärran bergen,
att lyssna till förståndet.

Vi måste sätta stopp för detta tumult.
Ni får inte leka Gud.
Detta är vi skyldiga varandra, också ifall vi skulle ha glömt det.
Vi fortsätter med denna nyhetssändning. Det är en oändlig och dissonant
nyhetssändning som kommer att fortsätta för att förmedla detta budskap till er:
Det är inte bra med oss. Ingen av oss. Vi lider alla.
Under året som gick lyckades ni inte stoppa de eldstormar som förstört
världens lungor.
Inte heller lyckades ni hindra att glaciärerna smälter bort och att era städer kollapsar.
Lika litet som ni insåg att ni är ansvariga för den sjätte massutrotningen i världen.

Ni lyssnade inte till mig.
Det är svårt för er att lyssna när ni är fullt upptagna med att resa allt högre
byggnadsställningar som bara återspeglar er egen bekvämlighet.
Grundstenarna ger efter.
De brister under tyngden av era fiktiva önskningar.

Jag skall hjälpa er.
Jag skall föra in eldstormar i era kroppar, jag skall låta era lungor svämmas över, jag
skall isolera er som en hjälplös isbjörn på ett smältande isberg.
Lyssnar ni till mig nu?
Det är inte bra med oss.
Jag är inte er fiende, bara er budbärare.
Jag är er allierade. Jag är kraften som kommer att återupprätta balansen.
Nu måste ni lyssna till mig. Jag ropar till er att ni måste stanna upp.
Stanna upp. Var tysta. Lyssna.
Se upp mot himlen. Inga flygplan mer.
Vad fattas er för att kunna tillgodogöra er det syre som ni förbrukar?

Se på havet. Hur mår det?
Se på floderna. Hur mår de?
Se på jorden. Hur mår den?
Se på er själva. Hur mår ni?

Man kan inte vara frisk i ett sjukt ekosystem.
Stanna upp.

Många känner ångest. Döm inte denna ångest, men låt er inte heller behärskas av den.
Låt mig tala till er.
Lyssna till Visheten. Lär er att le med era ögon.
Jag skall hjälpa er, om ni lyssnar till mig.

Platon var måhända inte övertygad om demokratins idé, så som den utformats i det land där man så ofta säger att den blivit född. Men citatet här ovan visar onekligen att han insåg den risk som demokratin tycks bära inom sig: risken att med sina egna medel utplåna sig själv och bereda marken för sin motsats.

Var Platon alltså en profet, och vem är i så fall tyrannen han syftar på? Profetisk var han måhända inte i ordets hävdvunna mening, men han satte tidigt fingret på en svag punkt i den demokratiska tanken. Det finns naturligtvis inte bara en utan flera kandidater som passar in på Platons beskrivning av den kommande tyrannen. Vi kan börja med året 1933 i Tyskland, då en av historiens ohyggligaste tyranner kommer till makten genom ett allmänt och demokratiskt val. Och idag ser vi i vår omvärld, nära liksom fjärran, de alltmer hotfulla skuggorna av politiska gestalter som använder den demokratiska plattformen för att nå samma mål: demokratins utplåning.

Går det att försvara demokratin mot dess egen självförstörelsemekanism, eller skulle det vara en contradictio in adiecto, ett påstående innehållande två förhållanden, där det ena utesluter det andra?

Vi undgår därför inte heller nödvändigheten att ställa oss frågan: Vilar demokratin alls på en bestämd värdegrund?

Herbert Tingsten, som ägnade mycken tid och möda åt dessa frågor, uttrycker en närmast instrumentell syn på demokratin, när han skriver att ”den innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll och samhällets struktur.” (Tingsten 1945)

Om det faktiskt är så – och bara så – som demokratin är beskaffad, då kan naturligtvis vad som helst blir resultatet av att man använder sig av ”tekniken för politiska avgöranden”. En grundlag kan rivas upp, principer om alla människors lika värde och värdighet och likställighet inför lagen kan upphävas, tidigare lagar om yttrandefrihet, pressfrihet och mötesfrihet kan med hjälp av denna ”teknik” raderas med ett pennstreck. Och så vidare.

Kan demokratin överleva om den bara definieras som en ”teknik”?

Politiska partier i Sverige – även de som jag personligen i högre eller mindre grad sympatiserar med – ägnar huvuddelen av sin tid åt att förmedla sina ståndpunkter i diverse politiska dagsfrågor. Det är ingalunda något fel med detta. Men jag efterlyser också en mer grundläggande debatt om de livsviktiga värden som måste försvaras, ifall demokratin skall kunna fortleva, så som vi i varje fall i västvärlden kunnat se den tillämpas under större delen av efterkrigstiden. Mitt i allt gnabbet om de växlande politiska dagsfrågorna klampar det omkring en stor elefant som ingen på allvar vågar peka på: elefanten som vill låta demagogin segra och demokratin dö ut.

Kanske vi ändå skall ge Herbert Tingsten sista ordet; han sade så här vid en vårfest i Uppsala 1948:

”Det viktiga är att vi inte tror på den förvandling som de totalitära åskådningarna talar om. Vi tror inte på den romantiska dialektik enligt vilken friheten en gång skall bryta fram ur förtryck och underkastelse. Friheten är inte en explosion med tvånget och terrorn som dynamit, utan en mognad frukt av toleransen och sammanlevnaden under skyddet av lagar som siktar till individens frigörelse och säkerhet. Genom ofriheten förbereder man inte friheten, tvärtom. Man fostrar härskare som i varje impuls till självständighet och personligt ansvar ser ett hot mot sitt välde.”
 
 
 
 

En svensk-hinduisk vän lade nyligen upp bifogade text på sin Facebooksida. Den kändes som en julhälsning, till mig personligen liksom till alla andra i vår del av världen.


Två barn i min släkt- och vänkrets har drabbats av cancer och gått igenom outhärdligt tuffa behandlingar. Själv sitter jag, sjuttiotre år gammal, med en ond fot som snart skall opereras och några andra fullt åldersbetingade krämpor. Så länge har jag fått leva vid hyfsat god hälsa, trots att jag aldrig idrottat eller skött min hälsa särskilt omsorgsfullt.

Mina krämpor faller naturligtvis platt till marken vid en jämförelse med de sjuka barnen – som en tappad smörgås som faller till golvet med påläggssidan ner.

Vi har dödsskjutningar här i landet, och bombattentat, allt oftare på senare tid. Men vi går inte omkring bland ruiner av sönderbombade städer där vi kan trampa på en lös granat eller dödas av en krypskytt i vilket ögonblick som helst.

Det förekommer förvisso en hel del ekonomiska oegentligheter och en hel del maktmissbruk i såväl statliga organ som inom finansvärlden. Men vi lever inte i ett land där varenda tjänsteman, alltifrån parkeringsvakter och poliser till domare, kommunchefer och ministrar, förväntar sig att bli mutade.

Det rinner färskt, rent vatten från våra vattenkranar – inga människor behöver dö av uttorkning.

Sjukvården är i kris, på grund av förkastliga politiska beslut, men det finns också länder där majoriteten av befolkningen inte har tillgång till någon kvalificerad sjukvård överhuvudtaget.

Exemplen skulle kunna göras hur många som helst – exemplen på sådant som vi så ofta glömmer att vara tacksamma för.

”Jag vill tacka Livet som gav mig så mycket” sjöng Arja Saijonmaa för många år sedan. De orden har jag alltid känt mig litet förvirrad inför. Är inte Livet just den gåva som vi vill tacka för? Vi kan inte tacka livet, men vi kan tacka livets Urgrund, livets Källa, som har olika namn på olika språk och i olika kulturer. Men det faller i glömska, liksom tacksamheten själv.

Jag är övertygad om att tacksamheten över allt det som faktiskt är gott är den bästa, värdigaste, mest humana drivkraften för alla som vill förändra det som uppenbarligen fortfarande inte är gott, här hos oss såväl som annorstädes. Idag tycks den politiska drivkraften vara den motsatta: att få oss att känna oss så otacksamma och så förfördelade som möjligt.

Det vore inte helt fel om min väns text här ovan kunde bli ett plakat att bära runt vid möten och evenemang under den valrörelse som redan är under uppsegling. Det skulle ha något viktigt att säga alla, oavsett partifärg, tror jag.

Med detta vill jag önska alla mina eventuella läsare en fridfull Jul och ett fridfullare, bättre och lyckosammare Nytt År!

Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring. (Lukasevangeliet 7:11-17)


Albert Schweitzer, det tysk-franska universalgeniet – teolog, evangelisk-luthersk präst, filosof, bibelforskare, professionell konsertorganist, orgelbyggare, musikvetare, läkare och mottagare av Nobels fredspris – bröt för litet över etthundra år sedan upp från sitt hem i det då ännu tyska Strassburg (nuv. Strasbourg). Han och hans hustru gav sig iväg för att starta en sedermera mycket berömd läkarmission i Lambarene – djupt inne i djungeln i det som då hette Franska Ekvatorialafrika och idag är republiken Gabon. Det var en annan tid och det rådde så annorlunda förhållanden; Gabon var en fransk koloni, och Schweitzers projekt har i efterhand blivit kritiskt granskat, av skäl som är fullt berättigade. Men vi skall här lämna de frågorna därhän och istället uppmärksamma hur Schweitzer vid en tidpunkt kände djup oro och djupt tvivel över världens och mänsklighetens framtid. Och då handlade inte bara om en rent fysisk överlevnad, utan också om en överlevnad för det mänskliga, det goda, det livstillvända, hela den livshållning som kristen tro är bärare av. En oro – och kanske stundtals också ett tvivel – som vi känner så starkt även i vår tid.

Bara ett år efter Schweitzers uppbrott från Europa, 1914, bröt det första världskriget ut. Paret Schweitzer hade aldrig närmare reflekterat över vilken nationalitet de tillhörde. De hade förmånen att ha fötts och vuxit upp i en del av Europa, där man vid den här tiden fritt rörde sig mellan två språk, tyska och franska, när man inte talade ännu ett tredje språk, den lokala dialekten. De hade levt mitt i den europeiska kulturens hjärta, omgivna av alla dess rika yttringar av konst, litteratur och musik men också mitt i en miljö, där det sjöd av liv inom kyrka och församling liksom inom de teologiska och filosofiska fakulteterna och inom allt slags vetenskap. Men det har sagts, att Albert Schweitzer nu hade blivit trött på alla orden – allt talande, allt dryftande, allt diskuterande, allt skrivande, allt teoretiserande. Nu ville han och hans hustru Helene gå från ordens till den praktiska handlingens domäner. De ville göra ett försök att följa honom som sade till sin krets av lärjungar: ”Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja.”

Men det krig som nu rasade på den fjärran europeiska kontinenten sträckte sig med sin långa arm hela vägen bort till paret Schweitzer. De var tyska medborgare på ett franskt territorium i Afrika och betraktades nu plötsligt som inkräktande fiender. Under de närmaste åren tvangs de båda att leva i ett slags husarrest, förhindrade att arbeta, men tillåtna att förflytta sig inom ett visst avgränsat område. En dag satt Schweitzer ombord på en pråm på Ogoouéfloden, på väg i ett viktigt ärende, och var djupt försjunken i grubbel. Alla de stora andliga och kulturella värden som det gamla Europa hållit så högt och så stolt berömt sig av var nu på väg att slås i spillror på slagfälten och i skyttegravarna. De kristna kyrkorna stod som maktlösa åskådare medan det storskaliga brodermordet rasade obehindrat. Schweitzer tyckte, att grundvalarna för allt han trott på och levat för höll på att slås sönder.

Frågan som Schweitzer brottades med var: Finns det alls någon grund som mänsklig kultur och mänsklig samlevnad nu kan bygga vidare på? Var finns vår grund för att säga ja till oss själva och till världen runtomkring oss?

Som genom ett ögonblicks uppenbarelse från Gud fick han ett svar på sin ängslade fråga. Där på Oogouéfloden, i den täta afrikanska djungeln, kom till honom ett ord som kastade ljus över hela frågan om den mänskliga samlevnaden och dess framtid: ”Ehrfurcht vor dem Leben” – ”Vördnad för livet”.

Jag måste ha detta för ögonen i mitt sätt att förhålla mig till mitt eget liv och till livet som helhet, menar Schweitzer. Jag måste inse, att ”jag är ett liv som vill liv, mitt bland liv, som vill liv”.
​
Men Albert Schweitzer menade ingalunda, att en sådan inställning till livet skulle kunna komma av sig själv, som ett naturligt steg i mänsklighetens utveckling, som ett slags förnuftets slutliga seger – så optimistisk var han inte. Tvärtom menade han, att vi beslutsamt måste välja denna inställning – den medvetna, viljemässiga vördnaden för livet och skapelsen i dess helhet – och låta den vara vägledande i vårt eget liv.

Jesus kommer i dagens evangelietext in i en livssituation, där stor sorg och uppgivenhet har tagit överhanden. Allt beskrivs så knapphändigt som det brukar i Bibelns texter, men det är inte svårt för oss att föreställa oss den förtvivlan som råder på platsen: en änka har nyss förlorat sin ende son; han bärs nu till sin begravning, och hundratals solidariska och medkännande stadsbor följer med den förtvivlade kvinnan i sorgetåget, tröstar henne och delar hennes sorg. Också Jesus grips av medlidande med henne, läser vi. Och det han nu gör är en i raden av händelser i Nya Testamentet, där Jesus botar obotligt sjuka eller uppväcker döda. Men dessa berättelser har alla det gemensamt, att det inte är Jesus som står i fokus, utan livets Gud själv, vars redskap Jesus är. ”De prisade Gud”, läser vi. ”Gud har besökt sitt folk”, ropar människor runtomkring. Jesus framstår aldrig som något slags självupptagen kringvandrande undergörare eller trollkarl; det fanns eljest gott om sådana i hans samtid.

Jesus har ett högre uppdrag att utföra. De underverk som sker genom hans hand visar alltid framåt, mot något större än det som sker i ögonblicket. Han är utrustad med makt och med kraft från livets Gud själv. Gud, som har både livet och döden i sin hand, som genom sitt Ord visar oss att vi har en hemvist bortom tidens och rummets gräns men som också kan låta oss ha del i uppståndelsens nya liv redan här på jorden. Ett nytt liv med en ny blick för varje människa i vår omvärld liksom för allt som lever. En vördnad för livet, Guds skapelse, utan vilken det inte heller kan finnas någon vördnad för döden.

Världen idag ropar ännu efter att denna vördnad skall uppstå i människors hjärtan, att denna blick skall tändas för det liv som Gud skapat och upprätthåller och de okränkbara värden som vi alla har lika del i. En brist som på intet sätt har minskat sedan Albert Schweitzer satt på sin pråm på Ogoouéfloden för över 100 år sedan och sökte Guds vägledning. Skuggorna som faller över samtiden är inte mindre djupa nu än de var då. Och inför lidandet, smärtan och döden är vi också alla lika. Den för några år sedan avlidne människorättskämpen Stéphane Hessel har sagt, att det som vi kallar de mänskliga rättigheterna (och som inte är något annat än en benämning för hur vi med empati och humanitet skall handskas med våra medmänniskors värde och värdighet – som enskilda individer och som samhälle och nation) aldrig kan utformas olika beroende på vilken del av världen man lever i, eftersom den smärta och de lidanden människor utsätts för när dessa rättigheter och normer förtrampas är lika stora, lika smärtsamma, överallt.

Vi har förmånen att leva i en del av världen som hittills varit förskonad från de lidanden och hemsökelser vi dagligen får rapporter om i våra medier, något vi kanske alltför sällan känner tacksamhet över. Så länge vi har möjlighet att samlas till gudstjänst, kring Guds Ord och den heliga måltiden, så länge har vi tillgång till den odödliga livskälla, som ger både styrka och förblir ett hopp, inte bara för oss som enskilda, utan också för världens liv.

Än finns det en värld. Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.
​
En ångest går fram och ofreden rister i livsträdets stam.
Då kallar Guds Ande de kristna till bot,
att bedja sig samman att världen må tro.
O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt
försoningens kalk. (Olov Hartman)
Amen
​

Ersta kyrka, Sextonde söndagen efter Trefaldighet, den 6 oktober 2019.

En gång undervisade Jesus i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.

(Lukasevangeliet 13:10-17)



Den mycket färgstarke och även omstridde författaren Sven Stolpe kom vid ett tillfälle körande i sin bil på en ganska kort men väldigt smal väg i närheten av sitt dåvarande hem i Malexander, på gränsen mellan Östergötland och Småland. Han hade hunnit ungefär halvvägs, då en mötande bil kom på vägen. Det var alltså en mycket smal väg och där fanns ingen möjlighet för två bilar att passera varandra. De båda bilarna stannade, och Stolpe började naturligtvis genast fundera över hur situationen bäst skulle lösas. Men det gick inte många sekunder förrän föraren i den andra bilen öppnade bildörren, sträckte sig ut, hötte med näven och formligen röt:

”Det är väl (och här sade han ett väldigt fult ord) den som MÖTER som skall backa!”

Javisst, så är det. Det vet vi ju. Det är den som möter som skall backa. Frågan är bara hur vi löser denna ekvation, i livet och i vardagen.

I evangelietexten idag råkar Jesus i konflikt med en person som representerar hans egen samtids offentliga etablissemang. Den han möter är en synagogföreståndare, en mycket ärlig och from och varmt troende människa, som har de allra bästa avsikter. Synagogföreståndaren är uppväxt i en tro som han vill tillämpa, troget och lojalt. Och så händer något som inte riktigt stämmer överens med vad denne man har lärt sig. Det är sabbat, den helgade vilodagen, då inget arbete får förekomma. En kvinna som lidit svårt i åratal av en svår reumatisk sjukdom möter Jesus, och han helar henne. Men synagogföreståndaren kommer ihåg det stränga sabbatsbudet: att inget arbete av något slag får förekomma denna dag i veckan, alltså inte ens helande av en svårt sjuk människa.
​
Vi möter i Evangelierna ibland den grupp som kallas ”fariséer” – och detta ord har nästan blivit ett skällsord i vårt språk. Ingenting kan vara mer orättvist. Fariséerna, liksom synagogföreståndaren, var ärligt troende, fromma människor, som trofast och konsekvent ville tillämpa den tro de vuxit upp i och formats av.

Men Jesus försöker få sin samtids människor att förstå, att någonting i deras syn på vad en medmänniska är har hamnat på villovägar. En nödställd människa, liksom ett nödställt husdjur, är i lika stort behov av hjälp på en sabbat som på en vardag.

Vi lämnar Jesu och hans lärjungars samtid och försöker landa i vår egen tid. Var och varannan dag får vi läsa eller höra i våra medier om hur människor i olika svåra livssituationer blir nekade den hjälp, det skydd och det medkännande bemötande som humanitetens och medmänsklighetens mest elementära normer skulle kräva att de får. Det kan gälla människor som kommer på flykt från krig, förföljelser och död. Eller det kan gälla människor som är födda och uppvuxna här och som hamnat i de svåraste belägenheter men kommit i kläm mellan myndigheter som hänvisar till varandra, myndigheter som spelar pingpong med människors livsöden och bara upprepar, att ärendet hör hemma på den andres skrivbord. Vi har alltför ofta fått höra denna replik från ansvariga tjänstemän eller politiker: Vi har bara följt lagen. Vi har bara följt gällande regler. Ett skydd och ett värn mot allt individuellt ansvar.

Det fanns under 1800-talets slut en statsman som uppfann ett begrepp som i vår tid ingår i vårt allmänna språkbruk: ordet Civilkurage.

Och kanske är det just detta som Jesus i en viss mening idag förmedlar åt oss: civilkuraget, modet att inte alltid följa de strömlinjeformade normer och rutiner som tillkommit vid skrivbord och i sammanträdesrum. Inför en människa i nöd måste alla andra hänsyn och principer vika åt sidan. Ett människoliv kommer alltid i första rummet. En miljon, några tusen, några hundra, en enda; människovärdet förändras inte av statistiken. De cyniska försök som ibland görs att förringa människorättsbrott genom att jonglera med siffror skallrar av empatilöshetens eko.

Evangeliet idag handlar om medlidande, om empati, om vår omsorg om dem vi har nära oss och fjärran oss. Men det handlar också om frihet. Den frihet som Jesus genom det han gjorde, det han sade och den förebild han gav oss har gett oss som ett oskattbart arv att ta till oss. Och då kan det vara fråga om att inte bara gå halva vägen tillbaka, utan kanske hela vägen, från slutpunkten och till startpunkten, om det kan hjälpa och stödja en medmänniska i nöd och förtvivlan.

Frihet – det är inte bara ett yttre tillstånd av trygghet och säkrade garantier. Det är också – och inte minst – ett inre tillstånd, där vi kan känna oss oberoende, avbördade, befriade från de sår och den smärta som kanske andra människor i sitt tillkortakommande har förorsakat oss. Det var helt säkert denna vision av friheten som vägledde ärkebiskop Desmond Tutu, när han i Sydafrika lyckades avvärja att man började en omfattande och uppslitande rättsprocess, där alla de som begått svåra brott under apartheidregimens tid skulle rannsakas och dömas till långvariga fängelsestraff. Istället upprättade han Sanningskommissionen, där de som gjort varandra illa – långt mer illa än vi kan föreställa oss – fick möta varandra, tala om det som varit och ge och ta emot förlåtelse. På näthinnan har vi kanske kvar bilden av den luttrade kyrkomannen Tutu, när han, klädd i sin violetta biskopsdräkt, vid en av den många hjärtskärande berättelserna om mänsklig ondska själv bryter ihop, i gråt och förtvivlan, och måste tröstas och stödjas av någon av dem som sitter närmast honom i panelen. Där handlade det verkligen om att förlåta sjuttio gånger sju gånger och mer än så, som Jesus säger. Förlåtelse och försoning finns ständigt med i den förebild Jesus vill ge oss i våra liv.

Frihet – ja, vi kan minst av allt räkna med att friheten alltid skall finnas med i våra yttre förutsättningar. När vi minst anar det, kan prövningens stund inträda, för oss som enskilda, som medborgare i samhället och som medlemmar i den kristna kyrkans gemenskap – och som människor i den värld som vi alla bebor. Onda och illavarslande signaler saknas inte i vår samtid.

Den frihet Jesus vill ge oss – den bär vi främst inom oss, i vårt hjärta. Den yttre friheten har alltid sina begränsningar – ibland så begränsade, att den i själva verket är obefintlig. Den inre friheten kan ingen ta ifrån oss. Den har Jesus givit oss, i sitt liv och i sitt ord.

Frälsare, tag min hand, fostra mig så.
att jag i dina spår alltid må gå.
Herre, för varje dag mig till ditt hjärta drag,
att i din sanning jag fast måtte stå.
​
Klippan som brast för mig vatten mig ger,
manna för varje dag än faller ner.
Jesus mig håller kär, omsorg om mig han bär.
Ja, uti allting här kärlek han ger.



Ersta kyrka söndag den 8 september 2019

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen. Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!” (det är hebreiska och betyder mästare). Jesus sade: ”Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.

(Johannesevangeliet 20:1-18)

Alla som har förlorat en människa i sin närhet ställer samma fråga: Var finns hon nu?

När den första tunga fasen av sorg och saknad är genomvandrad, när det uppgivenhetens tomrum är lämnat, som förlusten av en nära vän eller anhörig för en tid stänger in oss i – ja då inställer sig ofrånkomligen frågan: Var finns hon nu? Var finns han nu?

Vi må beteckna oss som troende kristna eller inte, vi må vara flitiga kyrkobesökare eller inte. Frågan finns där, och den klingar på ett särskilt sätt mot vår inre resonansbotten när vi besöker en grav. Detta ganska enkla och oansenliga, en gravvård som vi går till, smyckar och sköter om efter bästa förmåga, den är till för oss som lever kvar, inte för de döda. Graven bildar ett fokus för vår minnesförmåga, den hjälper oss att hålla våra tankar och våra känslor levande – och kanske också strukturerade, sammanhållna, så att vi kan hantera dem på ett sätt som hjälper och leder oss vidare.

De miljontals människor som blivit tvångsförflyttade, deporterade från sin hembygd – och det har under de senaste hundra åren skett i en omfattning och med en brutalitet som våra medier och vår historieskrivning behandlar på ett förvånansvärt selektivt sätt – de har alla vittnat om en och samma sak: Att slå rot i en ny hembygd, det kan vi kanske göra utan större problem. Det som vållar oss smärta, mer än något annat, är att vi måste lämna våra gravar där borta och aldrig återse dem mer. Kanske kommer de fjärran gravarna att finnas kvar, kanske kommer de att jämnas med marken och förintas. Hatet mellan folk, språk och kulturer – den mänskliga ondskans kanske värsta och mest ödeläggande uttrycksform – gör inte halt ens inför döden. Från 1900-talet finns, från det Europa som numera sägs vara så fredligt och försonligt sinnat, skrämmande exempel på hur man tvingat även gravstenar att genom omslipning och omgravering byta både namn och språk. När man vill utplåna både vår historia och våra minnen. När man vill ta ifrån oss det allra närmaste, det allra dyrbaraste.

De tre som enligt Johannes berättelse kom för att se till Jesu grav gjorde det säkert också för att minnas honom, för att hålla vid liv sina många minnen av Mästaren och Herren som de följt så länge. Jag såg en gång en vacker grekisk ikon som föreställde just denna scen, så som den berättas i de andra evangelierna: de ”myrrabärande kvinnorna” vid Jesu tomma grav, där en ängel klädd i vitt ger dem det glada budskapet: ”Han är inte här, han har uppstått, så som han sade.” I den bysantinska ikonmålartraditionen finns en strikt regel som säger, att själva Jesu uppståndelseögonblick är något som inte får avbildas. Det skedde i det fördolda, det hör till Guds förborgade verklighet, det är något som bara en ängel kunde förmedla som ett budskap till världen. Det har hållits lika dolt för vår syn som Gud själv, som vid mötet med Mose på Sinai berg sade till Mose: Mitt ansikte får du inte se, ty ingen människa kan se mig och leva. Därför får uppståndelseögonblicket inte heller avbildas, liksom inte heller Gud Fader, Gud som är bortom all vår föreställningsförmåga.

Bibeln talar om vem Gud är, men med ett språk som vi människor ibland har svårt att ta till oss, kanske därför att det alltid lämnar någonting viktigt outsagt. Något som vi bara kan vara tysta och stilla inför, i bön och begrundan. En av 1900-talets största filosofer, Ludwig Wittgenstein, säger i ett sammanhang: ”Det varom man ej kan tala, därom måste man tiga.” Och så tänkte också de första kristna. De visste, att det som vårt hopp och vår längtan sträcker sig efter är ”långt större än vad vi kan tänka eller bedja”, för att tala med Paulus.

Men vad vi med bestämdhet vet, det mest lagbundna och vissa av allt, det tecknar sina skarpa konturer där vid horisonten, fullt inom räckhåll: den död som obönhörligt sätter punkt för allt vi här, mitt bland våra medmänniskor, vänner och anhöriga, vill och gör och tänker och känner. I detta begränsningens och dödlighetens rum vill Bibelns ord tränga in och förmedla åt oss något helt annat, en helt ny utgångspunkt, en helt ny början. Och vi kanske ryggar tillbaka, så som lärjungen Johannes gjorde när han kommit fram till graven, kastade en hastig blick ditin men inte vågade ta steget in genom öppningen. Kanske var han rädd för det okända han skulle komma att möta.

Det är mycket mänskligt att rygga tillbaka inför det okända. Inför det som är större än vår tanke och våra sinnen kan få grepp om sätter vi oss ofta till motvärn. Det gäller inte bara påskens under, eftersom allt, bokstavligen allt, som vi kan veta, förstå och erfara ifråga om Gud är under. Hela Guds verk, hela Guds skapelse är under, och så snart vi uttalar Guds namn rör vi oss – på ett eller annat sätt – på trons mark.

Berättelsen om den tomma graven och ansiktsduken och linnebindlarna som låg ihopvikta på olika ställen är ämnad att illustrera hur de tre besökarna kom till tro: Tjuvar skulle aldrig ha gett sig tid till att ta av Jesus hans svepning och lägga den tillrätta på gravkammarens golv. De förstod att något annat och långt större hade inträffat. De stod inför en ny början.

En ny början! Det var det som Maria från Magdala – som blev Uppståndelsens första vittne! - fick erfara, när hon mötte den uppståndne Herren och ville vidröra honom men nekades – återigen därför att Jesus i sin uppståndelses kropp var något långt utöver och långt annorlunda än vad hon eller någon annan människa hade förmått ta till sig.

En ny böran! Det är vad Gud vill ge oss alla andra i sitt Ord och i sitt Sakrament, i lovsången liksom i den stilla bönen och i begrundan, och det gäller i alldeles särskilt hög grad idag på påskdagen. Det är alltså ingen tillfällighet, att det som sker i påskens fördolda gryning äger rum utan att något mänskligt öga får bevittna det. I skapelsemorgonen blir allt till som är till. I uppståndelsemorgonen är det Guds evighet som gör sitt nedslag mitt i tiden, mitt i den skapade världens förgänglighet. För Maria från Magdala och Johannes och Petrus liksom för oss betyder det: Mitt i vår värld av lidande och ofullkomlighet och förgänglighet finns Guds evighet närvarande, som en gåva att bära med oss i vårt inre, som en ny tillhörighet, som en ny början, som en ny väg. Ny, därför att den är varje morgon ny. Allt det som är död här, det är liv där. Allt som är ofullkomlighet här, det är fullkomlighet där. Allt som är lidande här, det är klarhet, frid, enhet och fullkomning där. Allt som är gammalt här, det är nytt där.

På denna väg, vägen i Jesu fotspår, får vi varje dag be Gud att både stärka vårt hopp, utöka vår tro och uppliva vår kärlek. På denna väg får vi också, steg för steg, vänja oss vid att tänka allt mindre om våra möjligheter och allt större om Guds möjligheter. Vi får med öppnade ögon blicka emot den värld, som han talat om och ger de vaga konturerna av i sitt ord: den värld där allt skapat får en ny och förvandlad existens.

Jesus är närvarande på ett nytt sätt, som Guds evighet mitt i tidens förgänglighet. Han är närvarande som evigt liv för dig och mig och för alla, som följer honom på hans väg. Och på ett särskilt sätt kommer hans närvaro till oss i nattvardens måltid, som vi strax skall fira. I den kristna fornkyrkan kallades denna måltid ibland för ”det eviga livets läkemedel”. Och just så är det: Det levande brödet från himmelen förenar oss med alla dem som gått före oss. Vår altarring har sin halvrunda form för att uttrycka just detta: Den andra halvrundeln fortsätter osynligt in i evigheten, och där knäböjer, samtidigt som vi, den himmelska härskaran. Vi deltar i en måltid, där vi får del av det evighetens liv, som brödet från himmelen vill ge oss.

Guds evighets nedslag i tiden.

​(Tyresö kyrka, Påskdagen 2019)

I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: ”Rabbi, kom och ät.” Han svarade: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till.” Lärjungarna sade då till varandra: ”Kan någon ha kommit med mat till honom?” Jesus sade: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.”

Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”
(Johannesevangeliet 4:27-42)


De förenade bibelsällskapen i världen har en symbol, som ofta pryder försättsbladen i de biblar som de låter trycka på olika språk och distribuerar runtom i världen: en såningsman som ur sin skäppa strör ut sitt utsäde i den plöjda åkerns fåror. En klassisk, biblisk symbol, som vi känner igen, inte bara från Vincent van Goghs berömda målning, utan främst från evangelierna och även från vår psalmdiktning: “Som sådden förnimmer Guds välbehag i fattig och stenig mull, så prisa din Gud, du min kropp idag för vägens och bördornas skull.” Eller kanske är det någon som också minns den gamla läsarsången som sjungits vid så många missionärsutsändningar: “Gå, gå, såningsman gå, ut att den ädla säden så!”

Men här finns en risk att vi glömmer vad bilden av såningsmannen faktiskt framställer, fastän Evangeliet ger helt klart besked: Såningsmannen är inte den som förkunnar eller missionerar. Inte en enda människa, hur benådad hon än må ha blivit i tjänsten för Guds rikes utbredning på jorden, kan göra anspråk på titeln såningsman. Jesus säger ju till sina lärjungar något som säkert tog hårt på både deras stolthet och deras fåfänga: “Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.” Profeterna banade vägen och visade framåt mot den Befriare och den Befrielse som alla väntade på. Det är han, Jesus Kristus, som är Såningsmannen. I honom finns allting redan förberett. I det han gjort och det han uppenbarat, i sina ord, i sina gärningar, i sin död och i det som hände i uppståndelsens fördolda gryning finns hela den sådd som väntar på att få slå rot och bära frukt i våra hjärtan.

Berättelsen om hur Jesus möter den samariska kvinnan vid brunnen i Sykar — den berättelse som vår evangelietext idag är en del av — är en av höjdpunkterna i evangeliernas vittnesbörd. Den berättar om hur budskapet om Jesus börjar spridas utanför lärjungarnas egen närmaste omvärld. Den berättar alltså om hur missionen tar sin allra första början. Första anhalten är Samarien, ett föraktat land med ett föraktat folk och med en föraktad religion. “Fem män har du haft”, säger Jesus till kvinnan, “och den du nu har är inte din man”. Till det yttre handlar det om att kvinnan varit gift fem gånger och nu lever i en lös förbindelse. Men det finns också en gammal tolkning som ger oss en mycket djupare innebörd: Kvinnans fem män är fem avgudar som skulle ha dyrkats i den samariska religionen. “Men den man du nu har är inte din man.” D.v.s. den ende sanne Guden, Gud den Allsmäktige och Evige, honom har du börjat att sträcka dig efter, men han är ännu inte din, inte helt och fullt. Samtalet mynnar ut i att kvinnan låter sin vattenkruka stå kvar vid brunnen. Hon behöver den inte längre, inte nu när hon i Jesus har mött den levande Guden, det levande Ordet, det levande vattnet som inte bara släcker tillfällig törst utan ger bärande tro och evigt liv. Och detta ger hon sig av för att berätta om för sina landsmän, hon som efter lärjungarna blev historiens första missionär.

I mellantiden kommer lärjungarna tillbaka från sin shoppingrond på torget i Sykar. De ordnar till den mat de köpt och bjuder Jesus att äta. Och Jesus förbryllar dem med att igen använda ett bildspråk som de först inte förstår — det gör han ofta. Han talar om mat, men inte den matsäck som lärjungarna dukat upp, utan den föda som består i att göra Guds vilja, att gå Guds väg. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun”, säger han i ett annat sammanhang. Det är han själv, Jesus, som är det levande vattnet som ger evigt liv; han själv är det bröd som stigit ned från himmelen.

Efter en stund kommer samarierna; deras intresse har väckts av kvinnans berättelse. De blir själva vittnen till vad Jesus gör och säger, och de kan slutligen bekänna inför henne: ”Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

“Vi har själva hört honom.” Sedan den samariska kvinnans och de första apostlarnas tid har kyrkan och församlingen inte tillgång till några samtida ögonvittnen. Men det som de första ögonvittnena hörde och såg finns fortfarande tillgängligt för oss. Det finns i Bibelns skrivna vittnesbörd. Det finns i Jesu närvaro vid nattvardsbordet. Och det finns — inte minst viktigt — i vittnesbördet från de människor som genom tidernas gång levt ett liv i Jesu efterföljd, i Guds närhet, och själva, genom sin egen erfarenhet, kan säga med orden i den 34 Psalmen: “Smaka och se att Herren är god.”

Vi kan alla, liksom den samariska kvinnan, i ett förtätat ögonblick ana, hur Gud själv, genom Jesus Kristus, ger oss “det levande vattnet”, det enda vatten som kan ge verkligt liv – inte bara ett ytligt liv för stunden, utan det liv som börjar här och sträcker sig bortom tidens och rummets gränslinje. Kvinnan vid Sykars brunn möter Jesus; hon börjar ana att han är sänd av Gud, men hon måste ändå be: “Herre ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

I kyrkans och församlingens liv är det alltid skördetid, både under väckelseperioder och under tider då det kan tyckas som om trons källsprång hade sinat ut. Och det är väl inga överord att påstå, att vi idag lever i en tid som mer än någon annan hungrar och törstar efter frid och rättfärdighet, efter helande och hopp, efter livsmening och försoning.

Ja Herre, ge oss det enda vatten som kan släcka vår törst, ge oss det enda bröd som kan mätta vår hunger!

Ordet, gudstjänsten, Nattvarden, bönen, kärlekens gärningar, det personliga mötet — allt detta vittnar om att Såningsmannen Jesus fortfarande finns mitt ibland oss och verkar mitt ibland oss, idag som igår och alla dagar intill tidens slut.

(Ersta kyrka söndagen den 27 januari 2019)

"Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn." När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån, kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: "Se på allt detta - sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner."
(Matteusevangeliet 23:37-24:2)


”Här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.”

Jesus skräder inte orden när han vill pränta in något i människors medvetanden. Exemplen är många, överallt i Evangelierna, och här, under sina sista dagar i Jerusalem, uttalar han en profetia, med ett kärvt klarspråk som alla de som lyssnar till honom kan förstå och som säkert fyller dem med skräck och oro. Tiden för hans uppdrag börjar närma sig sitt slut, och det är dags för en sammanfattning. Och det är en sammanfattning som går i mycket dystra färger.

Snart kommer allt att förändras, på ett mycket dramatiskt sätt; allt kommer att bli helt annorlunda än vad människor vant sig vid och tagit för givet. Det praktfulla Herodestemplet, där man haft sin andliga trygghet och hemvist, kommer snart att ligga i ruiner. För de människor som Jesus nu lämnar bakom sig visar han öppet sin besvikelse. Han har velat samla dem, så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar, han har velat värna dem, leda dem till ett sannare och fullkomligare liv genom sina ord och sina handlingar – men de har stretat emot, de ”har inte velat”, som det står. Och hans bistra slutord innan han lämnar tempelområdet är: ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.”

Läser vi sedan vidare i texten som Evangelieäsningen är tagen ur, hör vi Jesus tala om falska profeter som skall komma, om stridslarm och krigsrykten, om folk som skall resa sig mot folk.

Tiderna är onda – det är vad han vill säga. De är onda, och så mycket bättre blir de inte heller.

Det kan kanske tyckas märkligt att höra eller läsa denna ganska dystra Evangelietext på en söndag som har ”Frälsningen” som rubrik.

Vad menar vi då med ordet ”frälsning” - hur definierar vi det? Jag minns att vi en gång under min gymnasietid fick den frågan av vår lärare under en lektion i kristendomskunskap – ja, så kallades ämnet fortfarande under min skoltid. Och det kom några svar. Inte många räckte upp handen; frågan kändes kanske alltför personlig, men de som alls vågade svara gav alla olika, alldeles egna svar.

Jag skall inte uppehålla mig vid de svaren här, utan jag vill istället lyfta fram något annat. Ordet frälsning i Nya Testamentets grekiska ursprungstext, σωτηρία, har i en av sina grundbetydelser innebörden ”lycklig hemkomst”.
​
Lycklig hemkomst!

Att vara frälst skulle alltså innebära att ha kommit lyckligt hem ifrån en resa; kanske en resa full av strapatser, prövningar, förluster. Efter att ha kommit lyckligt hem igen kan jag åter känna trygghet, frid, hopp och tillförsikt och lämna allt det onda bakom mig. Jesu kända liknelse om den förlorade sonen beskriver just detta.

Tiderna var onda då Jesus uttalade sina domsord. Och tiderna har alltid varit onda och är fortfarande onda. Säkert är jag inte ensam om att nästan känna ett slags ångest varje gång TV-nyheterna börjar: Vad har svek, lögn, själviskhet, egenintresse, hat och mänsklig grymhet åstadkommit idag, i morse, under kvällen, eller under den gångna veckan?

Men Jesus talade ju om templet och det öde som skulle drabba denna helgedom, några decennier senare – templet, som var centrum och mötesplats för människornas andliga liv.

Även vi befinner ju oss idag i ett tempel, dels i form av en vacker kyrkobyggnad, Ersta kyrka, men också i form av ett kyrkosamfund – både det som kallas Svenska kyrkan och det som är hela den världsvida kyrkan, Kristi kyrka på jorden. Men naturligtvis misstar vi oss om vi tror att något mänskligt sammanhang, alltså även kyrkan, skulle vara oberört av destruktiva krafter.

Den katolska kyrkan genomgår, som alla vet, en djup moralisk förtroendekris som skakar den i dess grundvalar – och ingen kan förutsäga hur denna kris skall sluta eller vart den skall leda. Och i den ortodoxa kyrkan i öster pågår just i dessa dagar en stor och ödesdiger schism som redan har förmått kyrkan att rämna i två delar, skilda åt av djup oförsonlighet. Och här handlar det inte alls, som man kunde tro, om skillnader i tro och lära – det handlar uteslutande om makt, prestige och yttre privilegier.

Vår reformationskristna kyrkogemenskap, som Svenska kyrkan är en del av, är också drabbad av kriser av många olika slag. Själv tror jag att vårt största problem – i varje fall i vår del av världen – består i att vi inte når ut med Guds tilltal så som vi skulle önska eller så som vi borde. Många människor lever i en livssfär, där materiella värden är det enda som räknas. En livssfär, där den andliga verkligheten ses som en påhittad konstruktion och där kyrkans bön och lovsång, nattvardsfirande och vittnesbörd om en sannare och rikare verklighet än den materiella uppfattas som någonting främmande.

Kanske ägnar vi vår energi åt alltför mycket sådant som ligger alltför långt bort från centrum: att i ord och handling ledsaga våra medmänniskor in på en väg som leder till den lyckliga hemkomsten, den helande och upprättande gemenskapen med Gud och med varandra.

Templet, kyrkan är en yttre konstruktion – och en välbehövlig sådan. Den är inte bara en vacker byggnad, utan också en väv av yttre organisation och formella strukturer – också det välbehövligt och oumbärligt. Men frågan är alltså om vi märker när omsorgen om de yttre strukturerna tar över och den viktigaste omsorgen hamnar i skymundan. Vi skulle göra klokt i att alltid minnas vad aposteln Paulus säger när han talar till en skara åhörare på Areopagen i Aten, omgiven av ett stort antal praktfulla grekiska tempel:

”Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand.”

Guds tempel här på jorden är människohjärtat. Guds tempel finns överallt där en bön bedes, där en lovsång sjungs eller spelas, där osjälviska gärningar av kärlek och barmhärtighet mellan medmänniskor äger rum, där nöd blir lindrad, där sorg blir tröstad och djup andlig glädje blir delad.

Så och endast så kan det tempel byggas som ingen yttre makt förmår riva ner.

On the 8th January this year (2017), Nicolai Mihailovich Gedda died, aged 91. Still amazingly strong and healthy, and in full possession of his mental capacities, he was struck by a heart attack which, all of a sudden, ended his long and rich life; probably the smoothest and most painless way for death to arrive. 

I shall not go into the details of his life and career which have been accounted for in numerous obituaries, biographical sketches and encyclopedic texts, including his own autobiography that was published in Swedish already in 1977. My intention is just to share some of my own memories and impressions of a person who was remarkable and outstanding in more than one sense. 

His beginnings are thus fairly well known: born in Stockholm out of wedlock to a half-Russian, half-Swedish father and a Swedish mother; adopted by his half-Russian, half-Swedish aunt and her husband, a Russian Kuban Cossack singer and Orthodox church choir master; brought up mostly in Germany up to the age of 9, then in Stockholm; getting his first musical training by his adoptive father. The rest, as far as his operatic and musical career is concerned, is history that has either been written already or awaits being further elaborated.

Nico – that was how all his friends and acquaintances called him and how he himself wanted to be addressed by us – was the complete antipode to the cliché of the egomaniac, pretentious diva. He shunned the world of limousines and posh cocktail parties. Wherever he stayed on the globe for his opera engagements, he preferred walking to the theatre for rehearsals and performances, perhaps having a hot dog or an ice cream on the way. In Stockholm you often saw him biking around until his late 70’s. His life-style was of an almost ascetic character. His ways – both materially and in his attitudes to other people – were as unpretentious and humble when he had become one of the best paid opera artists worldwide as they were back in the days of his youth when he still lived under poor circumstances. He regarded his enormous talent not as a means of any kind of narcissistic self-aggrandizement but purely as a gift of God that he had an obligation to reciprocate by just doing what he did.

For some decades, I was deeply involved in Orthodox church life, having converted already as a young student. Being also a singer at the time, it was natural for me to engage in Orthodox church music which is, by definition, purely vocal. I sang in church as a chorister, serving for a few years even as a choir master. 

That was how Nicolai Gedda’s and my life-paths crossed. By the mid-1970’s, Gedda, who was a practising Orthodox Christian throughout his life, founded a male quartet dedicated to Orthodox liturgical music, mainly in the monastic tradition. In this quartet, I had the great fortune of being asked by Gedda to sing the 2nd tenor voice which I did until the quartet was finally dissolved by the end of the 1980’s. 

My years in Nico’s quartet partly coincided with my years as a chorister at the Royal Opera in Stockholm, meaning that I would meet Nico in the corridors of the Opera House, having at times a brief chat with him there. But mostly we would meet outside the Opera, at rehearsals and at concerts given by the quartet. 

The aim of Nico’s quartet – the official name of which was “Nicolai Gedda’s Vocal Ensemble” - was not mainly to sing at services in the Russian Orthodox Church, but to give concerts in public. We thus regarded our mission as being rather cultural than specifically religious or church-related. Not even all members of the quartet were Orthodox themselves. 

We performed in several places in Stockholm, such as The National Museum of Art, The Historical Museum, The Stockholm (Evangelical-Lutheran) Cathedral, The Royal Palace (within the framework of Nico’s duties as a Court Singer), as well as in Copenhagen and Uppsala. 

Nicolai Gedda undoubtedly was very proud of being a global cultural ambassador of Sweden by means of his astounding art. Sweden was the country of his birth, and Stockholm was the city of his late childhood and his youth. He loved Sweden and he loved his home town. Among all the languages he mastered up to he point of idiomatic perfection, he spoke Swedish with a clearly recognizable accent of the idiom spoken on the hills of Southern Stockholm where he had once been living with his parents. 

But in his very person, both the beauty and the complexity of having a double cultural “root system” were tangibly displayed. In Nico, the Russian and the Swedish, the Eastern and the Western elements were living side by side, and inseparably. 

Saying this, I feel that maybe I ought to give some examples; but I fear that doing so would make me lapsing into generalizations and stereotypes. I can just testify that the feeling of this dual presence was always there when you met him. 

Stereotype or not – but nevertheless, I recall one moment in which I felt that I definitely saw the Russian Nico in front of me. The quartet had been invited to sing at a charity event that took place at one of the Stockholm museums; meaning, of course, that all the four of us would sing without any demands for remuneration. (In order not to hurt anybody of those in charge who might still be around, I shall not mention at which museum or for what charity purpose the event in question took place.) 

When we arrived in the foyer adjacent to the concert hall, there was a large, oblong table laid with champagne glasses and scores of bottles of champagne of some exquisite brand, the content of which was lavishly offered to all the paying visitors. I watched Nico’s complexion turning black with fury at such wastefulness with charity money. After the concert Nico went straight up to the officials in charge, giving them a scolding they had probably never experienced any time before. 

Next day, Nico paid from his own pocket all the three of us other quartet members. In matters of righteousness and decency, Nico never accepted any kind of compromise. 

His attachment to his Russian heritage was of course about the classical Russian music, but first and foremost it was about the Russian Orthodox chant which had been the air he had been breathing from the earliest days of his childhood. 

Nico’s religion was 100 per cent emotional. Wherever he went around the globe, he brought with him a small, old Russian icon. It represented his safety, his hope and his consolation in a world so poor in all the three of these qualities. In the Russian Orthodox liturgy with its emotional warmth, its symbolical opulence and its almost sensual chanting, Nico experienced the feeling of being profoundly at home – in a way I think he did not anywhere else in the world. His notions of the theological content of the Orthodox faith were rather vague, and hence his beliefs were very individual. He once revealed to me that he shared the Hindu-Buddhist belief in reincarnation and the transmigration of souls rather than the Christian and Orthodox belief in eternity. 

But one thing he told me remains with me for ever as his particular, spiritual legacy: 

​“Despite all my amazing successes on the opera stages around the world, I never feel such deep internal happiness and satisfaction as when I sing the sacred chants of the Church. They remain closest to my heart for ever.”