Albert Schweitzer i Lambarene Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring. (Lukasevangeliet 7:11-17)
Albert Schweitzer, det tysk-franska universalgeniet – teolog, evangelisk-luthersk präst, filosof, bibelforskare, professionell konsertorganist, orgelbyggare, musikvetare, läkare och mottagare av Nobels fredspris – bröt för litet över etthundra år sedan upp från sitt hem i det då ännu tyska Strassburg (nuv. Strasbourg). Han och hans hustru gav sig iväg för att starta en sedermera mycket berömd läkarmission i Lambarene – djupt inne i djungeln i det som då hette Franska Ekvatorialafrika och idag är republiken Gabon. Det var en annan tid och det rådde så annorlunda förhållanden; Gabon var en fransk koloni, och Schweitzers projekt har i efterhand blivit kritiskt granskat, av skäl som är fullt berättigade. Men vi skall här lämna de frågorna därhän och istället uppmärksamma hur Schweitzer vid en tidpunkt kände djup oro och djupt tvivel över världens och mänsklighetens framtid. Och då handlade inte bara om en rent fysisk överlevnad, utan också om en överlevnad för det mänskliga, det goda, det livstillvända, hela den livshållning som kristen tro är bärare av. En oro – och kanske stundtals också ett tvivel – som vi känner så starkt även i vår tid.
Bara ett år efter Schweitzers uppbrott från Europa, 1914, bröt det första världskriget ut. Paret Schweitzer hade aldrig närmare reflekterat över vilken nationalitet de tillhörde. De hade förmånen att ha fötts och vuxit upp i en del av Europa, där man vid den här tiden fritt rörde sig mellan två språk, tyska och franska, när man inte talade ännu ett tredje språk, den lokala dialekten. De hade levt mitt i den europeiska kulturens hjärta, omgivna av alla dess rika yttringar av konst, litteratur och musik men också mitt i en miljö, där det sjöd av liv inom kyrka och församling liksom inom de teologiska och filosofiska fakulteterna och inom allt slags vetenskap. Men det har sagts, att Albert Schweitzer nu hade blivit trött på alla orden – allt talande, allt dryftande, allt diskuterande, allt skrivande, allt teoretiserande. Nu ville han och hans hustru Helene gå från ordens till den praktiska handlingens domäner. De ville göra ett försök att följa honom som sade till sin krets av lärjungar: ”Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja.”
Men det krig som nu rasade på den fjärran europeiska kontinenten sträckte sig med sin långa arm hela vägen bort till paret Schweitzer. De var tyska medborgare på ett franskt territorium i Afrika och betraktades nu plötsligt som inkräktande fiender. Under de närmaste åren tvangs de båda att leva i ett slags husarrest, förhindrade att arbeta, men tillåtna att förflytta sig inom ett visst avgränsat område. En dag satt Schweitzer ombord på en pråm på Ogoouéfloden, på väg i ett viktigt ärende, och var djupt försjunken i grubbel. Alla de stora andliga och kulturella värden som det gamla Europa hållit så högt och så stolt berömt sig av var nu på väg att slås i spillror på slagfälten och i skyttegravarna. De kristna kyrkorna stod som maktlösa åskådare medan det storskaliga brodermordet rasade obehindrat. Schweitzer tyckte, att grundvalarna för allt han trott på och levat för höll på att slås sönder.
Frågan som Schweitzer brottades med var: Finns det alls någon grund som mänsklig kultur och mänsklig samlevnad nu kan bygga vidare på? Var finns vår grund för att säga ja till oss själva och till världen runtomkring oss?
Som genom ett ögonblicks uppenbarelse från Gud fick han ett svar på sin ängslade fråga. Där på Oogouéfloden, i den täta afrikanska djungeln, kom till honom ett ord som kastade ljus över hela frågan om den mänskliga samlevnaden och dess framtid: ”Ehrfurcht vor dem Leben” – ”Vördnad för livet”.
Jag måste ha detta för ögonen i mitt sätt att förhålla mig till mitt eget liv och till livet som helhet, menar Schweitzer. Jag måste inse, att ”jag är ett liv som vill liv, mitt bland liv, som vill liv”.
Men Albert Schweitzer menade ingalunda, att en sådan inställning till livet skulle kunna komma av sig själv, som ett naturligt steg i mänsklighetens utveckling, som ett slags förnuftets slutliga seger – så optimistisk var han inte. Tvärtom menade han, att vi beslutsamt måste välja denna inställning – den medvetna, viljemässiga vördnaden för livet och skapelsen i dess helhet – och låta den vara vägledande i vårt eget liv.
Jesus kommer i dagens evangelietext in i en livssituation, där stor sorg och uppgivenhet har tagit överhanden. Allt beskrivs så knapphändigt som det brukar i Bibelns texter, men det är inte svårt för oss att föreställa oss den förtvivlan som råder på platsen: en änka har nyss förlorat sin ende son; han bärs nu till sin begravning, och hundratals solidariska och medkännande stadsbor följer med den förtvivlade kvinnan i sorgetåget, tröstar henne och delar hennes sorg. Också Jesus grips av medlidande med henne, läser vi. Och det han nu gör är en i raden av händelser i Nya Testamentet, där Jesus botar obotligt sjuka eller uppväcker döda. Men dessa berättelser har alla det gemensamt, att det inte är Jesus som står i fokus, utan livets Gud själv, vars redskap Jesus är. ”De prisade Gud”, läser vi. ”Gud har besökt sitt folk”, ropar människor runtomkring. Jesus framstår aldrig som något slags självupptagen kringvandrande undergörare eller trollkarl; det fanns eljest gott om sådana i hans samtid.
Jesus har ett högre uppdrag att utföra. De underverk som sker genom hans hand visar alltid framåt, mot något större än det som sker i ögonblicket. Han är utrustad med makt och med kraft från livets Gud själv. Gud, som har både livet och döden i sin hand, som genom sitt Ord visar oss att vi har en hemvist bortom tidens och rummets gräns men som också kan låta oss ha del i uppståndelsens nya liv redan här på jorden. Ett nytt liv med en ny blick för varje människa i vår omvärld liksom för allt som lever. En vördnad för livet, Guds skapelse, utan vilken det inte heller kan finnas någon vördnad för döden.
Världen idag ropar ännu efter att denna vördnad skall uppstå i människors hjärtan, att denna blick skall tändas för det liv som Gud skapat och upprätthåller och de okränkbara värden som vi alla har lika del i. En brist som på intet sätt har minskat sedan Albert Schweitzer satt på sin pråm på Ogoouéfloden för över 100 år sedan och sökte Guds vägledning. Skuggorna som faller över samtiden är inte mindre djupa nu än de var då. Och inför lidandet, smärtan och döden är vi också alla lika. Den för några år sedan avlidne människorättskämpen Stéphane Hessel har sagt, att det som vi kallar de mänskliga rättigheterna (och som inte är något annat än en benämning för hur vi med empati och humanitet skall handskas med våra medmänniskors värde och värdighet – som enskilda individer och som samhälle och nation) aldrig kan utformas olika beroende på vilken del av världen man lever i, eftersom den smärta och de lidanden människor utsätts för när dessa rättigheter och normer förtrampas är lika stora, lika smärtsamma, överallt.
Vi har förmånen att leva i en del av världen som hittills varit förskonad från de lidanden och hemsökelser vi dagligen får rapporter om i våra medier, något vi kanske alltför sällan känner tacksamhet över. Så länge vi har möjlighet att samlas till gudstjänst, kring Guds Ord och den heliga måltiden, så länge har vi tillgång till den odödliga livskälla, som ger både styrka och förblir ett hopp, inte bara för oss som enskilda, utan också för världens liv.
Än finns det en värld. Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.
En ångest går fram och ofreden rister i livsträdets stam.
Då kallar Guds Ande de kristna till bot,
att bedja sig samman att världen må tro.
O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt
försoningens kalk. (Olov Hartman)
Amen
Ersta kyrka, Sextonde söndagen efter Trefaldighet, den 6 oktober 2019.
RSS-flöde
