Det tycks finnas goda skäl att tro det. Ryssland företräds i Nato av den store Erdoğan och den lille Orbán. De ser till att Rysslands önskemål i Nato tillgodoses, och detta innebär inte bara att hålla Sverige borta från organisationen utan också att få den att helt överge sina grundläggande värderingar.
Ett dysfunktionellt FN, ett dysfunktionellt EU och ett dysfunktionellt Nato är vad storebror Vladimir, mellanbror Recep Tayyip och lillebror Viktor helst vill se. Deras ansträngningar visar sig inte vara helt resultatlösa.
Den så kallade transatlantiska länken bröts när Trump blev USA:s president men återupprättades – simsalabim! - när Biden tillträdde presidentposten fyra år senare. Vi har många gånger i det förflutna haft anledning att undra över hur demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat upprätthålls i Abraham Lincolns land. Men alltsedan andra världskrigets slut har ”länken” funnits där och genom den stolta portalparagrafen, där signatärländerna lovar ”to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law”, invaggat Europas folk i en känsla av att vara tryggat, för all framtid, mot diktatur och tyranni.
Men den transatlantiska länken har inte evigt liv. Framförallt kommer den inte att fortsätta att åka jo-jo fram och tillbaks, allt beroende på vem som för tillfället bebor Vita Huset. Donald Trump har sagt sig vilja upphäva den amerikanska konstitutionen. En av hans utmanare i det egna partiet vill göra det delvis. Länken till ”den gamla världen” har troligen aldrig stått lägre i kurs i USA än den gör idag. Europa ter sig alltmer obsolet och ointressant. Efter nästa års amerikanska val kan det åter vara en hängiven vän av Putins Ryssland, Erdoğans Turkiet och Orbáns Ungern som svär presidenteden.
Stoltenberg talar så fast och beslutsamt – men hans blick uttrycker samma oro och tvivel som alltfler av oss känner. Den oron handlar inte bara om Sveriges Nato-medlemskap, utan om hela Europas framtid.