Hon gjorde mig genast uppmärksam på, att det påståendet är en sanning med modifikation. Att musiken talar över de gränser som språk, nationalitet, etnicitet och kulturbakgrund drar upp emellan oss, gör den inte neutral för det nationella eller kulturella arvet. I TV:s uppskattade tävlingsprogram för musikkunskaper ”Kontrapunkt” var ofta programledarens – från början Sten Bromans, senare Sixten Nordströms – inledande, hjälpande fråga till de tävlande lagen: ”Varifrån kommer denna musik?”
Musiken talar ett internationellt språk, men med regional, nationell ”dialekt”. Vi kan uppfatta – eller kan i varje fall ganska snart lära oss att uppfatta – den regionala klangfärgen i ett stycke musik. Ibland är det österrikisk ländler, ibland slaviska, ungerska eller romska dansrytmer och dansklanger, ibland italienska tarantellor, ibland norska eller svenska folkvisor, som mer eller mindre tydligt lyser igenom.
Ibland är det något mera svårgripbart – men ändå fullt identifierbart. Vari består t.ex. det finska hos Sibelius? Där finns inte en enda takt inspirerad av finsk folkmusik; likväl är hans symfonier och sena orkesterverk finska rakt igenom. Hos Claude Debussy och Gabriel Fauré letar man sannolikt förgäves efter spår av franska chansons, men deras musik hade aldrig kunnat uppstå någon annanstans än i fransk miljö. Nästan all klassisk konstmusik talar ett regionalt eller nationellt ”idiom” som omedelbart går att känna igen.
Ändå når musiken in till oss tvärs över alla nationella gränser, därför att vi alla delar musikens grammatik, syntax, ordförråd och böjningsmönster. Oavsett vilket regionalt idiom olika musikverk talar, bär de inom sig samma grundelement: toner, takter, rytmer, harmonier, klanger, dynamik, kontrapunktiska strukturer.
Musiken är bådadera: både mångkulturell, i ordets sannaste mening, och gränsöverskridande, också det i ordets sannaste mening.
Den tyske Georg Friedrich Händel blev den engelske George Friderick Handel, inte bara till namnet, utan också på djupet. I de stora vokala verken på engelska gav han själva det engelska språket en kongenial musikalisk gestaltning. Från sitt ursprung i den tysk-italienska barockens värld gick han över till att bli en av den genuint brittiska musikens främsta tonsättare.
Mångfalden i uttryck och kulturellt betingat idiom gör inte musiken begränsad utan alltigenom universell.
Detta är också orsaken till att jag på våra konsertestrader och i de stora nordiska och kontinentala orkestrarnas program tycker mig skönja en brist, eller i varje fall en obalans: de alltför sällan spelade brittiska verken. Elgar, Vaughan Williams, Holst, Delius, Walton, Tippett – och för den delen även Benjamin Britten – skulle förtjäna en betydligt mer jämbördig plats bredvid Mahler, Bruckner, Strauss, Sjostakovitj och Schönberg. Det brittiska musikidiomet måste få höras bredvid de många kontinentala!