Två barn i min släkt- och vänkrets har drabbats av cancer och gått igenom outhärdligt tuffa behandlingar. Själv sitter jag, sjuttiotre år gammal, med en ond fot som snart skall opereras och några andra fullt åldersbetingade krämpor. Så länge har jag fått leva vid hyfsat god hälsa, trots att jag aldrig idrottat eller skött min hälsa särskilt omsorgsfullt.
Mina krämpor faller naturligtvis platt till marken vid en jämförelse med de sjuka barnen – som en tappad smörgås som faller till golvet med påläggssidan ner.
Vi har dödsskjutningar här i landet, och bombattentat, allt oftare på senare tid. Men vi går inte omkring bland ruiner av sönderbombade städer där vi kan trampa på en lös granat eller dödas av en krypskytt i vilket ögonblick som helst.
Det förekommer förvisso en hel del ekonomiska oegentligheter och en hel del maktmissbruk i såväl statliga organ som inom finansvärlden. Men vi lever inte i ett land där varenda tjänsteman, alltifrån parkeringsvakter och poliser till domare, kommunchefer och ministrar, förväntar sig att bli mutade.
Det rinner färskt, rent vatten från våra vattenkranar – inga människor behöver dö av uttorkning.
Sjukvården är i kris, på grund av förkastliga politiska beslut, men det finns också länder där majoriteten av befolkningen inte har tillgång till någon kvalificerad sjukvård överhuvudtaget.
Exemplen skulle kunna göras hur många som helst – exemplen på sådant som vi så ofta glömmer att vara tacksamma för.
”Jag vill tacka Livet som gav mig så mycket” sjöng Arja Saijonmaa för många år sedan. De orden har jag alltid känt mig litet förvirrad inför. Är inte Livet just den gåva som vi vill tacka för? Vi kan inte tacka livet, men vi kan tacka livets Urgrund, livets Källa, som har olika namn på olika språk och i olika kulturer. Men det faller i glömska, liksom tacksamheten själv.
Jag är övertygad om att tacksamheten över allt det som faktiskt är gott är den bästa, värdigaste, mest humana drivkraften för alla som vill förändra det som uppenbarligen fortfarande inte är gott, här hos oss såväl som annorstädes. Idag tycks den politiska drivkraften vara den motsatta: att få oss att känna oss så otacksamma och så förfördelade som möjligt.
Det vore inte helt fel om min väns text här ovan kunde bli ett plakat att bära runt vid möten och evenemang under den valrörelse som redan är under uppsegling. Det skulle ha något viktigt att säga alla, oavsett partifärg, tror jag.
Med detta vill jag önska alla mina eventuella läsare en fridfull Jul och ett fridfullare, bättre och lyckosammare Nytt År!